En poetisk aveny där precis allt kan hända

Att läsa Paul Muldoon påminner om att flanera

Göran Sommardal

helskärm

Precis som sin tolv år äldre nobelprisade poetkollega Seamus Heaney hyser Paul Muldoon ett djupt intresse för det uråldriga keltiska, det brittiskt koloniala och det samtida och religiöst antagonistiskt våldsamma. Båda har rejäla rottrådar ner i det manuella arbetets värld och är samtidigt utflugna till ”den stora världen”: Akademia, Amerikat. Och vidare, bort mot det arkaiska, det klassiska och det moderna.

Ändå framstår deras poesi, inbegripet deras poetik – extremt förenklat förvisso – som hemmahörande på skilda halvklot. Heaney etablerar ett rätt oförverkat centrallyriskt jag
i sina dikter. Samma gammelmodernistiska ande svävar, som oftast, över raderna oavsett om ­Heaney förankrar sig i den personliga historien eller i den historiska torvmossen. Hans modernism är vertikal. Muldoon, å sin sida, har ofta kallats postmodernistisk, och
i så fall är han det i kraft av sin horisontella läggning.

Diktjaget i en typisk Muldoon-dikt rör sig bland så egendomligt historiskt och personligt associerat stoff att läsaren raskt blir tvungen att överge en rakt igenom meningskrävande förståelse. 

Då uppstår i stället en mer flanerande reception där jag beger mig framåt genom dikten som om jag promenerade längs en poetisk aveny, där allting kan hända: jag noterar platsnamn och gatuskyltar, ser de mötande i ögonen, spejar efter historiska bekanta, undrar över arkaiska uttryck som brusar upp emellanåt, blickar in genom minnesalstrande skyltfönster, spärrar upp ögonen inför figurer ur den klassiska litteraturen som kliver ut i gatan, erbjuds beskrivningar av beredning av traditionell kroppsbalsam eller konsten att vara gift i minst tio år, blir varse minnesmärken ur historien, stannar upp vid rödljus (för att inte bli överkörd) – allting skickligt sammanfogat till ett förförande flöde. 

Så ter sig gärna en typisk Muldoondikt, i synnerhet de långa som dominerar i Lars-Håkan Svenssons urval i Förstklassigt aloeträ. Dikten vägrar vara vare sig omedelbart förståelig eller enkelt inlevelsebar. Det går förstås att så småningom lusläsa dikterna, om man så önskar. Klargörande, explikativt, exegetiskt. Men Muldoons skrivmanér ger bättre anledning att bara hänga på. Ge dig hän, käre läsare! Du är alltid välkommen tillbaka, en gång till, eller fler. Det är inte meningen att du ska ”fatta” allt meddetsamma.

En del hjälp får man av översättarens insiktsfulla efterord och fotnoter. Och förstås Lars-Håkan Svenssons förmåga att så skenbart lättsamt återge Muldoons ”svåra” dikt, med dess obesvärat infogade ”slant rhymes”, som dyker upp som nästan omärkliga taggar i radsluten.

Det finns en fara med Muldoons vidlyftiga poetiska logistik, nämligen att de mer ideologiska försörjningslinjerna blir så ansträngda att de morfas till ställningstaganden och att den engagerade framställningen av världen markeras och vidimeras snarare än suggererar och provocerar till tanke och känsla.

Men det gäller inte merparten av de krasst välkomnande dikterna i Förstklassigt aloeträ.