Inte ens poeter går fria från äkthetskravet

Förvånande få formexperiment i ny antologi med poesidebutanter

Burcu Sahin

helskärm

”Det är glädjande många som skriver poesi”, står det i förordet till en ny antologi från Vendels förlag som samlar trettioen hittills outgivna författare. Det är svårt att komma igenom nålsögat och bli utgiven, om man ens lyckas ta sig igenom det mödosamma och lågavlönade arbetet att skriva ett helt bokmanus. Därför kan en antologi vara ett steg på vägen, samtidigt som läsare får insyn i vad som sker i denna obskyra men populära konstform.

Jag menar, folk har skrivit och sjungit poesi i tusentals år på världens samtliga kontinenter, ändå förklaras den i vår samtid som irrelevant och undanträngd. Det är en konstform som knappt förmedlas, ens av förlagen själva, och anses oduglig när det gäller att konkurrera med annan konst. Samtidigt finns det alltså ett överflöd av människor som ägnar sig åt den här uråldriga sysslan.

”Ny poesi” samlar poeter från hela Sverige, födda mellan 1959 och 2002, även om de flesta är bosatta i storstäderna. Undantaget Emma Kanckos som är uppväxt i Ytteresse och numera bor i Jakobstad inleder och sätter därmed tonen med sin ångestladdade och glittriga dikt ”En jävla cirkus”: ”Du måste vara äkta från rätt vinkel, / säger den ena / och kallar dig / hynda. / Du måste locka med din exklusivitet, / säger den andra / och kallar dig / påfågel. / Outa dina hemligheter / för alla som klickar / [LÄS MER HÄR].”

Inte ens poeter går fria från kraven på autenticitet och konkurrenskraft. Världen är kaotisk och exploaterande, vilket kan vara en förklaring till att de flesta bidragen i antologin både språkligt och tematiskt beskriver ett slags längtan efter befrielse, som Micke Brittahs rader lyder: ”alltet, allt / som hålls upp eller faller, alla människor / i fångenskap, alla / själar / på väg mot arbete”. Att frigöra sig innebär emellertid osäkerhet, och medan en del flyr ut i naturen återvänder andra till moderskapet för svar, som Sofia Klittmark, Anna Carlén och Azadé Azad.

Avsaknaden av formexperiment är slående, i stället dominerar centrallyriken och ett ganska monotont tonläge. Relationen till familj, sorg och landskap finns som angelägna ämnen hos flera poeter, men det är genom Lisette Holmlunds polyfona dikt som jag blir som mest drabbad: ”Vars kom hon ifrån / Nerifrån / Under jorden / Med guld och silver / Och han med kalsongerna / Nere vid hälarna”.

Jag försöker tänka att bidragens uttryck av isolation och enskilda röster inte bara handlar om individualism. Det finns trots allt en vilja till sanning i desinformationsåldern, och sanningen är att poesi kan vara ett kraftfullt språkligt arbete som både kan ta sönder och skapa mening. Även om jag känner mig underväldigad av antologin som helhet känns det hoppfullt att det fortfarande pågår.