Övergrepp, filterbubblor och valda sanningar

”Sanningsbärarna” om Jehovas vittnen pekar rakt in i samhällets brännpunkter

Anna Andersson

helskärm

Vad gör det med en människa att inse att man vuxit upp i lögn? Att förstå att man blivit manipulerad, itutad vissa saker medan annat undanhållits?

En del stannar nog kvar i lögnen eftersom den är det enda man känner till. Men så reagerade inte Jenny Küttim – hon blev i stället besatt av sanningen och utvecklade en särskild känslighet mot pseudovetenskap och lögn. Hon blev en väldigt bra journalist helt enkelt. Hennes genombrott kom då hon tillsammans med Hannes Råstam redde ut Quick-härvan, ett fall som hon efter Råstams död tog i mål med Dan Josefsson. I dag är hon grävchef på SVT.

Lögnerna hon växte upp med kom från Jehovas vittnen, samfundet som absolut inte vill kallas sekt. Hon hade lovat sig själv att aldrig granska den miljön men nu har hon gjort det ändå och resultatet är boken Sanningsbärarna.

Jenny Küttims barndom var svår på flera sätt, präglad av våld och övergrepp – det var inte i församlingen hon utsattes, men den gjorde inte heller något för att hjälpa. Lilla Jenny Küttim var ändå Jehovas mycket hängivna soldat, deltog aktivt och allvarlig i dörrknackningen som sexåring och angav både syskon och andra barn i församlingen som svor eller hade glitter i håret på Lucia i skolan.

Hon lämnade Jehovas vittnen som ung men några familjemedlemmar är kvar. De får ha kontakt eftersom hon hoppade av innan hon lät döpa sig; annars hade de varit tvungna att bryta helt och aldrig mer höras av. Man kan alltså förstå att hon inte ville rikta sitt professionella sökarljus mot just det samfundet. Men för fem år sen fick hon en låda med brev anonymt tillsänd sig. Det var så kallade äldstebrev, som går från samfundets ledning till de ”äldste” som styr varje enskild församling.

På modern byråkratsvenska skulle man kalla dem ovanligt detaljerade styrdokument – om allt ifrån ekonomi till medlemmar som inte uppför sig. Det kan vara instruktioner om hur man hanterar otrohet eller olämplig klädsel. Eller hur man ser till gravida kvinnor inför förlossningen har ifyllda sjukvårdskort där det framgår att de inte vill ta emot blodtransfusioner vid eventuella komplikationer. Eller hur man ska agera om en man misshandlar sin fru.

Allt brottsligt ska enligt breven absolut utredas – men av de äldste, inte av polisen. Enligt Küttim ser de sig som själavårdare, de utreder synder, inte brott, och de hänvisar också till tystnadsplikt om polisen mot förmodan skulle kopplas in. Det är även de äldste som avkunnar eventuell dom.

Om man själv läser Sanningssägarna med allt större ögon så var mycket känt för Küttim, det var dessa värderingar hon växte upp med. Men breven får henne att inse hur oerhört toppstyrt samfundet är – det går inte bara ut instruktioner, det går också rapporter i motsatt riktning om enskilda medlemmar, bokstavliga syndaregister (den rutinerade grävreportern nämner i förbigående att enskilda medlemmar borde kunna begära ut dessa enligt lagen om GDPR). Hon inser att det i samfundet uppenbart finns ett eget, parallellt rättssystem. Jehovas lagar sätts före än det svenska samhällets.

Det får Jenny Küttim att frigöra sig från sitt gamla löfte till sig själv och börja jobba. Allt ska upp på bordet, om samfundet men också det mörkaste från den egna barndomen.

Hon fokuserar på de med svagast röst: barn utsatta för sexuella övergrepp. Hon är inte först, 2002 gjordes avslöjanden i USA och Storbritannien och 2003 av SVT:s Uppdrag granskning, som gick ut på att samfundet skyddade pedofiler, ungefär som de skandaler vi ser i katolska kyrkan. I Australien har en kommission granskat problemet. Men finns det verkligen en ”peddolista”, alltså pedofiler som samfundet på något sätt hanterat internt men inte anmält till polisen? Många hävdar det, enligt en uppgift ska den innehålla 23 000 namn.

Det blir ärligt talat rätt rörigt. Küttim rör sig över flera tidsplan och platser, i sin egen historia och andras. Hon hittar offer, pratar med avhoppare som lämnat och sådana som är kvar – det är hjärtskärande att inse att det finns de som helt slutat tro på Jehovas läror men som stannar kvar eftersom de annars kommer att förlora alla de älskar. Hon hittar en pedofil och söker upp hans offer, och hon träffar aktivister som kämpar för att samfundet ska sluta skydda brottslingar. När Quick-affären rekapituleras suckar jag först men så visar det sig att den på ett oväntat sätt har relevans även här.

Men även om det ibland är svårt att hänga med så är det absolut inte ointressant. Faktum är att Sanningsbärarna handlar om några av vår tids svåraste frågor. Det är en bok som kan användas i debatten om vad ett offer för övergrepp kan berätta offentligt. Här finns filterbubblor och valda sanningar – problemet med miljöer där man medvetet odlar en misstro mot majoritetssamhället. Här finns tydliga inslag av hedersproblematik. Och inte minst den grundläggande frågan om hur vi bäst värnar samhällets demokratiska värderingar.

Sedan 2007 är Jehovas vittnen ett ”registrerat samfund”. Det är i sig ingen svår sak att bli men det är en förutsättning för att kunna söka statsbidrag. Det har de gjort flera gånger, fått avslag då de inte ansågs leva upp till satta demokratikriterier, processat om saken – men 2019 inte bara fått rätt i högsta instans utan dessutom ett skadestånd för tidigare avslag.

Enligt Küttims referat har samfundets företrädare argumenterat för att allt det som för medlemmar uppfattas som regler och tvång, inte alls är det – det är trosfrågor. Och staten har inte rätt att värdera olika samfunds trosuppfattningar. Avhoppares vittnesmål om ett teokratiskt styre, där kvinnan är underställd mannen, en sträng syn på homosexualitet, om att inte ha fått utbilda sig (det skapar en ”kritisk attityd”), om en fostran att ta avstånd från samhället (till exempel inte rösta i val) hjälpte inte.

Det Jenny Küttim har att berätta om Jehovas vittnen och barn utsatta för sexuella övergrepp är naturligtvis angeläget, och hennes konfrontation av såväl sin egen bakgrund som samfundet är genuint modig. Men boken väcker större frågor än så. I Sverige ska människor vara fria att välja sina liv, inklusive vad vi vill tro på. Men för att kunna göra ett val måste man känna till alternativ. Vilka skyldigheter har vi som samhälle att se till att barn gör det? Vilka rättigheter har familjen? Hur skyddar vi bäst ett barns valfrihet? På så sätt pekar Sanningsbärarna rakt in i samtidens brännpunkt.