”Klubben” är synnerligen övertygande
Matilda Gustavssons bok om Forum är en bragd
Uppdaterad 2019-11-27 | Publicerad 2019-11-26
Varför fick han hållas? Det är nog den intressantaste av alla de frågor Matilda Gustavssons emotsedda bok Klubben väcker. Med ”han” syftar jag på ”kulturprofilen”, som syftade på Jean-Claude Arnault, en ganska oansenlig fransk figur (oavslutade gymnasiestudier till elektriker, halvdan fotograf, misslyckad regissör …) som på 1970-talet kommer till Stockholm och, med bara en lätt överdrift, lindar halva stans kulturliv runt sitt finger.
Den maktposition han skapade utnyttjade han till att ta för sig sexuellt av en mängd ”flickor”. Decennium efter decennium. Ganska öppet. Skamlöst. Det dokumenteras synnerligen övertygande i Gustavssons bok som bygger vidare på det reportage i Dagens Nyheter som satte stenen i rullning hösten 2017. De arton kvinnor som då vittnade om ”kulturprofilens” övergrepp, framstår nu som toppen av ett isberg. Så hur kunde det få fortgå?
Gustavssons insats är en bragd, vilket inte innebär att boken är invändningsfri. Handlar den om Metoo? Om Svenska Akademien? Om Arnaults livshistoria? Om Stockholms litterära kretsar? Eller är det en skildring av hur ett scoop skapas? Denna lite ofokuserade karaktär medför att inget av temana riktigt uttöms, och likafullt är den nödvändig eftersom alla teman går in i varandra.
Bitvis är upptagenheten av den egna arbetsprocessen lite väl stor (så intressant är det inte att veta vilka webbsajter Gustavsson satt och googlade fram), men annars kan jag inte se att något borde ha gjorts annorlunda. Det är inte bara en viktig bok, utan också en bladvändare.
Och detta trots att i princip allt är välkänt vid det här laget. Men vittnesmålen vidgas, Arnaults dunkla bakgrund belyses, och ytterligare några synder läggs till meritlistan. Det blir också alldeles uppenbart att hustrun Katarina Frostenson ingalunda var något passivt, ovetande offer – de var ett team.
både Arnault och Frostenson hade en omvittnad förmåga till våldsamma vredesutbrott.
Akademiens hemligheter spreds, folk jobbade svart eller gratis, konstnärer blev bestulna på sina konstverk, kvinnor trakasserades, alltmedan Jean-Claude hängde på Wasahof, flög till Paris och genererade taxiräkningar i paritet med Yvonne Ruwaidas.
Hur kunde det få pågå? På grund av hot och rädsla: både Arnault och Frostenson hade en omvittnad förmåga till våldsamma vredesutbrott. Lägg till det ett stort kontaktnät, och offrens tystnad blir ganska begriplig. Men också, tror jag, på grund av att folk faktiskt ville bli lurade.
De ville bli förförda av en fransk vapenvägrare, 1968-rörelsens centralgestalt, Jean-Luc Godards högra hand, före detta timmerflottare, ägare till champagnemärket Veuve Cliquot. De ville vara en del av den exklusivitet mytomanen Arnault gav sken av, den miljö där ”poesins Drottning” härskade. Flera vittnesmål pekar på detta: ”Efter min första uppläsning blev jag också en del av Forum. Jag var stolt över det. Stolt över tillhörigheten.”
En störande aspekt är att Gustavsson själv ibland faller in i det synsätt som är det centrala problemet här: elitismen, genikulten, föreställningen om Konsten som något upphöjt, Konstnärer som särskilda. ”Forum föraktades inte bara av populister som inte tålde att de sysslade med högkultur utan också av moralister” skriver hon och anammar därmed Arnaults och Frostensons patetiska självbild. Själv skulle jag säga att deras salong föraktades för det den var: en tant- och farbrorsklubb för sakral högläsning och genidyrkan.
Men okej, eftersom jag aldrig var där kan jag ha fel. Något slags samhörighet och attraktionskraft fanns det ju uppenbarligen i den där källaren. Att få folk att år efter år framträda i princip gratis och trivas med det kräver förstås också sin begåvning. Pianisten Love Derwinger beskriver det bra i ett av bokens intressantaste vittnesmål.
Och ändå är det många som borde rannsaka sig själva i dag. Jag tänker på mellanchefen på Stockholms kulturförvaltning som föraktfullt avfärdade en visselblåsare med svaret ”Menar du vår Jean-Claude?” Jag tänker på alla dessa akademiker, författare och konstnärer som gladeligen gav honom legitimitet genom sin medverkan.
Jag tänker ännu mer på Gustavssons egen tidning, som år efter år inte bara hyllade och skänkte glans åt Forum, utan också fortsätter att reproducera samma gamla författarfetischism vecka efter vecka. (Jag går tillbaka till Gustavssons uppmärksammade intervju av Kristina Lugn från 2014 och hinner inte längre än till ingressen förrän epitetet ”geni” dyker upp.)
Men framför allt tänker jag givetvis på Akademien. Hur gärna de än vill svära sig fria från ansvar (den tidigare ständige sekreteraren Anders Olsson gör sitt bästa i boken), så är det naturligtvis stört omöjligt. Deras städslande av Arnault som festfixare i Stockholm och portvakt i Paris, deras ordensrekommendationer, deras lobbande för att han skulle få konstnärslön (tala om vidgat konstbegrepp; jag ser framför mig hur Kapten Klänning också ansöker …). Ja, vad ska man säga? De kunde onekligen ha använt sin makt annorlunda.
I jämförelse med det offentligas stöd till författare, förlag och litteraturtidskrifter är Akademiens stipendier småpengar.
Och samtidigt slås jag av att Akademiens makt faktiskt fungerar på samma sätt som Arnaults: den uppstår genom att andra projicerar den på dem. ”Ingen aktör är viktigare eller mer avgörande [än Akademien] för den smalare litteraturen i Sverige, som ofta kämpar för sin överlevnad”, skriver Gustavsson.
Det är en irriterande vandringssägen, som förutsätter att stat, region och kommun inte existerar. I jämförelse med det offentligas stöd till författare, förlag och litteraturtidskrifter är Akademiens stipendier småpengar. Räknar man dessutom in skattemedlen till bibliotek, litteraturfestivaler, skrivarskolor, läsfrämjande insatser, studiecirklar och universitet så inser man att Akademiens betydelse i realiteten är försumbar.
Dessutom har Akademien staten – det vill säga dig och mig – att tacka för sin ekonomiska välmåga. Det menar i alla fall Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud i en bok som kom ut tidigare i höstas. Förklaringen är framför allt den underliga publikationen Post- och inrikes tidningar där kungörelser om bolags-ärenden måste annonseras, och detta till hutlösa priser.
Från det att Gustaf III utsåg Akademien till utgivare av denna tidning, fram till nedläggningen 2007, kunde Akademien håva in miljoner på sin publikation. Och sedan kungörelserna flyttats till -Bolagsverkets webbplats har Akademien bisarrt nog kompenserats ekonomiskt varje år. 2018 rörde det sig om 14 miljoner kronor. Samma summa som de enligt Gustavsson delar ut i bidrag och stipendier årligen.
Medan Gustavsson koncentrerar sig på Akademiens inflytande i nutid, försöker Catomeris och Rognerud bena upp saken historiskt: från Carl David af Wirsén, ständig sekreterare 1883–1912, via Alfred Nobels donation, det genanta priset till de egna ledamöterna Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974, fram till firma Frostenson & Arnault. En av deras slutsatser är att Akademien är fördärvlig för alla som träder in i den. Produktiva författare blir improduktiva, radikala blir konservativa, hederliga blir korrupta, lyckliga olyckliga.
När det gäller den aktuella krisen förmedlar Catomeris och Rognerud i princip samma bild som Gustavsson. Det mesta kokas ner till Danius versus Engdahl, hjälten och skurken. Även Gustavsson – som överlag är bra på att måla med gråskalor – blir anmärkningsvärt svartvit på den här punkten. Bilden av hur Sara Danius och Sara Stridsberg lämnar Börshuset ”etsar sig fast i det gemensamma medvetandet” skriver hon, och jag tänker att det där medvetandet knappast är så ”gemensamt” som det kan framstå från Marieberg.
Också på ett annat plan illustrerar kommentaren problemet med mediebevakningen av Akademiekrisen. I stället för kritisk analys får vi en rapportering styrd av bilder, utstyrslar och poser. Villigt låter sig alla förföras av de bilder och auktoriteter som skulle granskas.
Det är kanske så illa att vi får de skandaler vi förtjänar.