”Det ska kännas som att bli slagen i käken med ett järnrör”
Jonas Thente läser Jack Hildéns diktsamling om kokain och finner en lyrisk balansakt på lina
Publicerad 2019-09-25
Kokain är den mest upplivande drog jag någonsin har använt. Det är inte mina ord, utan författaren William S Burroughs, som var narkoman under större delen av sitt liv och därför borde veta.
I en artikel i tidskriften The British journal of addiction daterad 1956 beskriver han dragningen till kokainet som ”spökbehov”. Till skillnad från exempelvis heroin och annat nedåttjack så har man inget ämnesomsättningsbaserat behov av kokainet. Man kan intensivt längta efter kokain, skriver han: ”Om man inte kan få tag i kokain äter man, lägger sig att sova och glömmer bort det”. Inga abstinenssymtom.
Jack Hildén kan alltid få tag på kokain och han glömmer inte bort det. Hans beskrivning av kokainets effekt är bildligare än den äldre kollegans: ”Den första linan ska kännas som att bli slagen i käken med ett järnrör”.
Så lyder första meningen i dikten Laddet. Det är en febril men ändå nyktert eftertänksam rant kring kokainet; hur det ömsom skruvar upp livskänslan till eufori, ömsom lämnar Hildén skakande i eftertänksamhetens kranka blekhet. Den allvetande Burroughs skriver i sin artikel: ”Ständigt kokainbruk leder till nervositet, depression, ibland drogpsykos med paranoida hallucinationer”. Om detta vittnar Hildén och lägger till symptomet oregelbunden hjärtrytm.
Det finns en bestämd klassaspekt när det kommer an på droger. Om thinnersniffning och GBL befinner sig på botten av skalan så ligger kokain överst.
Diktraderna är genomgående skrivna i versaler med en blankrad emellan. Som hjärtslag. Och jag gissar att det kommer att avspeglas i oregelbundna radbrytningar mot slutet, men det händer inte. Det är en ganska sammanbiten dikt. Effektivt koncentrerad.
Det finns en bestämd klassaspekt när det kommer an på droger. Om thinnersniffning och GBL befinner sig på botten av skalan så ligger kokain överst. Det används frekvent av finanstyper, rappare och Stockholms medieelit – i det senare fallet av relativa nykomlingar på scenen; nyblivna profiler för vilka laddresterna runt näsan blir en motsvarighet till mensurärr.
Det är naturligtvis frestande att läsa Laddet mot Hildéns tidigare två böcker. I debutromanen Vi, vi vaktmästare från 2014 handlar det om en 20-åring som tillfällighetsjobbar som vaktmästare men vet att han kan bli något finare. I romanen God och opåverkad från 2017 är berättarjaget en – håll i er – 25-årig kulturskribent i Stockholm med emotionella problem. Och nu känns det som om vi alltså har nått kapitel tre i denna berättelse om en klassresa.
I början av Laddet beskriver berättaren en scen där han kommer ut från toaletten, fulladdad, och förnedrar en chef på en stor kultursida. Inte högt så att det märks just då, men nu, i dikten. Det är som om han ville understryka att Det kan jag göra. Dithän har jag nått. Eller: detta är vad laddet gör mig till.
Det är en kompakt och laddad dikt som liksom i Hildéns tidigare böcker spejar inifrån och betraktar utifrån i en skicklig balansakt. Naturligtvis finns här också ett in-joke: merparten av sidorna är blanka och utmärkta att riva ur och rulla ihop till snortrör för inhalering av kokain. I brist på 100-dollarsedlar. Där är han inte än.
Not: Jack Hildén skriver på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans bok av Jonas Thente, litteraturkritiker och redaktör på Dagens Nyheter