Liberaliseringens ångvält har fått motorstopp
Petter Larsson läser Pippa Norris och Ronald Ingleharts Cultural backlash
Publicerad 2019-07-08
Om de unga bara gick och röstade, skulle västvärldens högerradikala partier ligga pyrt till.
De stödjer mångkultur, jämställdhet, miljöhänsyn, olika livsstilar, religioner och sexualiteter mer beredvilligt än de äldre generationerna.
Men ute i Europa röstar de bara hälften så ofta som de äldsta. (I Sverige är skillnaden dock mycket mindre).
Värderingarna är inte bara ett åldersfenomen, utan ett generationsfenomen. Generation för generation har väst-världens befolkningar blivit allt mer socialt liberala i sina åsikter. Det beror i grunden på att de materiella behoven inte längre är akuta, men förstärks av sådant som en snabb urbanisering, att allt fler genomgår högre utbildning och av invandringen, som gjort mångkulturen mer normaliserad.
Det har gått under namnet ”den tysta revolutionen”, ett begrepp som den amerikanske statsvetaren Ronald Inglehart myntade sin klassiska bok med samma namn 1977.
Nu står vi mitt i den högljudda kontrarevolutionen, där de som inte ”längre känner igen sig” fått högerradikala partier att rösta på, och som Inglehart tillsammans med kollegan Pippa Norris beskriver i tegelstenen Cultural backlash.
Det är ju en paradox: samtidigt som våra samhällen blir mer socialt liberala, så växer stödet för auktoritära och konservativa partier.
Men författarna menar att det senare är en reaktion på det förra. De som tidigare kände att de var i takt med tiden och att deras värderingar var normala och dominerande reagerar nu med kraft mot ett samhälle där de själva inte längre är normen, utan där deras åsikter kanske rent av ibland kallas sexistiska, homofoba, rasistiska eller bara förlegade.
De arbetar med fyra åldersgrupper, från mellankrigsgenerationen och fyrtiotalisterna till oss i generation X och dem de kallar millennials, födda 1980–96. De visar på punkt efter punkt hur generationstillhörigheten styr våra värderingar och i nästa led partival, eller i vart fall vilka som röstar högerradikalt. Sambanden är inte alltid urstarka, men de finns där.
Naturligtvis bortser de inte från att andra faktorer, ekonomiska och andra, också spelar roll för att driva fram radikalhögern. Men de menar att det som väger tyngst är just auktoritära (och i viss mån populistiska) värderingar, som i sin tur är kopplade till generationserfarenheter.
Den värld man föds in i präglar en för livet. Har man vuxit upp i ett land med få invandrare, där homosexualitet var en sjukdom, där man hade kristendomsundervisning i skolan, alla gjorde värnplikt och bockade för magistern, är det kanske inte i första hand arbetslöshet, nedskärningar eller nedlagda landsortsbibliotek som skapar förfrämligande och driver fram en röst på Jimmie, även om sådant också spelar roll. Det är, för att hårdra, snarare att där står en arab som säljer frysta smådjur.
Boken som sådan är ingen läsfest. Den består av en miljon olika tabeller och statistiska analyser, den är fylld av upprepningar, en del partier går slarvigt nog under sina gamla namn, eller har rent av upplösts, och man har ibland bommat att uppdatera med de senaste valresultaten.
Men jag köper huvudtesen. Greppar man som Inglehart och Norris över flera decenniers utveckling i dussintals länder, så är det mönster de avtäcker helt rimligt, och idén om kontrarevolutionen är vanlig inom forskningen. Sen kan man såklart fråga sig, och det reds inte riktigt ut, om ändå inte utbildning är den centrala variabel som kan förklara mycket av generationsskillnaderna.
Kan vi som lutar åt det progressiva hållet därför slå oss till ro? Kommer den mest auktoritära väljarbasen undan för undan att dö ut?
Det finns ett sådant deterministiskt drag i boken, där den kulturella liberaliseringens ångvält bara rullar på och de konservativa nu ger ifrån sig ett sista desperat, men i grunden meningslöst ylande när de lägger sin röst på radikalhögern.
Men det finns i princip inget som säger att kulturella förändringar är bestående, att utvecklingen inte skulle kunna gå åt andra hållet.
I boken finns ett tänkbart exempel på det. Här beskrivs hur olika generationer i sex europeiska länder anammade allt mer post-materialistiska värderingar 1970–2008.
Men bara fram till 1999, då utvecklingen planade ut. För dem födda efter 1976 går kurvan rent av i motsatt riktning: de blir mer materialistiskt orienterade efter 1999, prioriterar trygghet och säkerhet.
Författarna tolkar det som en tillfällig svacka, en konsekvens av en osäker arbetsmarknad, de tillfälliga jobben och stagnerade lönerna, och de förväntar sig att kurvan ska stiga igen.
Men faktum kvarstår: ångvälten har fått motorstopp. De är trots allt en öppen fråga om den kan rulla vidare i framtiden. Jag vågar tyvärr inte utesluta att kontrarevolutionen skulle kunna segra.