En kommunist diktar om kamrater och upplopp

Petter Larsson läser Joshua Clovers nattsvarta men också humoristiska politiska poesi

Petter Larsson

helskärm

Allt åt alla, och allt på ett kort, med kravaller, upplopp, en renande eld. Vad ska en revolutionär i ett chanserat imperium annars hoppas på?

Utsiktspunkten hos litteraturprofessorn, kommunisten och poeten Joshua Clover är just mycket amerikansk. Han pratar med den socialistiska rörelsen, sina ”kamrater”, om läget i ett USA på dekis, där avindustrialisering och folklig maktlöshet breder ut sig. Klasskampen underifrån uttrycks i upplopp, ”en trasa och en colaflaska”, en molotov för dem som inte längre ens behövs som arbetskraft.

I en kort dikt ser han ett övergivet hus, med övergivet skyltfönster, ”en nostalgi för produktivkrafterna”, och skriver: ”mannen, det där är inte tomhet det är abstraktion / som nu gör sig gällande på hemmaplan”. USA post finanskrisen, den kreativa förstörelsen, så ofta teoretiskt hyllad av dem som inte drabbas.

Temat är detsamma som i Clovers analytiska debattbok Upplopp. Strejk. Upplopp (Tankekraft, 2019) där han hävdar att kapitalismen (åter) har nått en punkt då det blivit mer lönsamt att flytta pengar än att tillverka varor, och där allt fler människor inte behövs i produktionen. Då blir också strejkvapnet mindre verkningsfullt, och de antikapitalistiska protesterna återgår till förindustriell form, upplopp.

Och dikten? Den måste nu stå på kravallernas och plundringens sida och ”måste i själva verket älska utplåningen”.

Poeterna borde läsa Clausewitz i stället för Machiavelli, skriver han. Det vill säga: tiden för politik är över, kriget är här och ”OM DE RIKA VINNER KOMMER DE LEVANDE ATT AVUNDAS DE DÖDA”.

Hoppsan. Plötsligt är vi i Game of Thrones.

Ja, det är rätt nattsvart hos denne våldsbejakande extremist, som han väl skulle kallas i dagens politiska klimat. Men man har också roligt när Clover punkterar sitt allvar med humor och vardagsspråk: ”Och du ba liksom hur är läget globala underklass?”

Även om han kikar upp från en värld av Rihannor och Lil Waynes, Lunch Poems och Ezra Pound-läsning, så är det globala systemet hans ämne, dess flöden av varor och pengar, och hur dessa osynliga krafter styr våra liv.

Det finns inget utanför, ingen plats att fly till, inte ens litteraturen. ”Hata de stora berättelserna hur mycket du vill, men shopping är fortfarande ett totalsystem. Poeterna gnäller spontant om marknaden, men bara för att de inte har råd. Vi ”tror vi kan gå / ner till marknaden / och bara gå tror vi kan / vara i den men inte av den”.

Här skapas en ryggen-mot-väggen-känsla, fjärran från den framtidshoppets Majakovskij som han skriver in i sin egen radikala kanon jämte Sapfo, Ovidius och Pasolini. Men mellan dem ligger ju arbetarrepublikernas pervertering till tyranni – ”Stalins skägg sabbade för alla” – och Arrighis långa 1900-tal, USA:s guldera, den som lider mot sitt slut.

”Vad som en gång var en vag olustkänsla är nu Kina”.

Just världssystemteoretikern Giovanni Arrighis (1937-2009) beskrivning av hur kapitalismen inte utvecklats jämnt genom historien, utan genom flera faser, där varje geografisk förflyttning lyft en ny dominerande makt, som sedan sakta tynat, är en viktig nyckel till Clovers värld.

I diktform snabbspolas förskjutningarna från italienska stadsstater på 1400-talet via de holländska köpmännen och den brittiska industrialismen till dagens USA med ett bildspråk som kommer att stanna i minnet: från ”den allmänna formeln PVP / vilken krälade i land på en havs- / bestänkt läpp / hos världs- / systemet inte långt från Rimini” till nutiden då ”en utmattad hegemon kravlar upp på Benicias stränder”, där tiotusentals osäljbara amerikanska bilar samlats.

Så går solen sakta ner i väst. Men kanske ”kan vi börja på nytt i dimman från fabrikerna i Pärlflodsdeltat”. Vi? Kapitalet? Kamraterna?

Kanske, tänker jag, de kinesiska arbetarna, som i dag återuppfinner strejken, men som är osynliga för Clovers blick?