Ett kosmiskt pizzabak
Publicerad 2014-12-30
Mikael Strömberg läser teorier om rymden som kittlar fantasin
Ett teleskop på Sydpolen har registrerat något som kan tolkas som gravitationsvågor från universums födelse. I ett rör av glas och metall har man alltså kunnat se de första krusningarna av tid och rum.
Om jag har förstått saken rätt, har en av vetenskapens märkligaste teorier – inflationsteorin – tagit ett kliv in i förståelsen av vad som hände under några bråkdelar av en sekund i anslutning till Den Stora Smällen. Teorin hävdar att ett korn med fantastisk massa trycktes ut som en enorm pizzadeg (min metafor) med stjärnor och planeter och galaxer. Än är degen inte helt utkavlad. Och den jäser fortfarande.
Max Tegmark, en av världens ledande kosmologer, uppväxt i Bromma med en matematiker till far och psykolog till mor, valde i sin ungdom bort fysiken i skolan. Nu ansluter han till inflationsteorin och går ut hårt i sin bok Vårt matematiska universum.
Vad är verkligheten?
Därefter kommer frågorna slag i slag. Varifrån kommer vårt solsystem? Varifrån kommer galaxerna? Var kom vår Big Bang ifrån?
Lägg märke till att han skriver ”vår Big Bang”. Vi talar alltså om flera big bangs, som logiskt leder till många parallella universum, multiversum. På senare tid har vinden vänt för kosmologer som valt att tro på just dessa möjligheter.
Tegmark delar in verkligheten i fyra nivåer. Parallella universum nivå ett. Om rymden är oändlig så måste det finns ett universum som är en exakt kopia av vårt.
Nivå två. Här dyker det upp nya big bangs och universum oavbrutet. Dess-utom är naturlagarna olika i varje universum.
Nivå tre. Beskriver en verklighet som hela tiden delar sig ungefär som cellerna i vår kropp. Till exempel, går du åt höger på gatan i ditt vanliga universum, så går du åt vänster i ett annat universum.
Nivå fyra. Här är extremen i Tegmarks idéer, där allt i universum har en matematisk tvillingsyster.
Om man gillar multiversum ligger det i sakernas natur att man även gillar mångkultur, och Tegmarks nivå 4 bäst. Är det dessutom sant kan det öppna en ny front i vårt sökande. Ja förstås, om vi hinner kartlägga Tegmarks parallella universum nivå 4, innan alltet plattas ut till intet.
Är en kanelbulle matematik? Absolut, med Tegmarks resonemang. Bullen är gjord av elementarpartiklar (kvarkar och elektroner). Så vitt fysikerna vet är partiklarna bara matematiska objekt, de har ingen egenskap i sig. Rymden har talet 4, fyra dimensionen, fyra matematiska egenskaper för höjd, bredd, djup och tid.
Till exempel kan talet 1234 markera en matematisk adress, som en intergalaktisk brevbärare behöver för att hitta planeten jorden. Punkten där du och jag bor.
Alltså: Allting ÄR matematik och kan beskrivas med ekvationer. Universum är en bok skriven i matematikens språk. Minsta diagram och kommatecken i en ekvation har sin fysiska motsvarighet i en värld vi valt att kalla verkligheten. Det finns mängder av olika verkligheter. Just i vår verklighet kan man födas, leva och dö.
Plötsligt känns tongångarna väldigt bekanta. Visst är det Douglas Adams Liftarens guide till galaxen? Som om Tegmark släppt all forskarprestige och kastat sig ut i ett kosmiskt pizzabak.
Hos Adams är vår verklighet blott en genomfartsled. I samma sekund som planeten sprängs, visar det sig att Jorden bara är ett experiment för att hitta ”Den yttersta frågan om livet, universum och allting”. Svaret är: 42. Om man inte förstår svaret på frågan, behöver det inte vara svaret det är fel på, det kan lika gärna vara frågan som är felställd, konstaterar Adams.
Eventuell består det mesta av tomrum. Det har varit känt i över hundra år att till exempel solitt stål består av små, nästintill tyngdlösa vacuumkärnor, och att det är den elektriska spänningen som gör stålet starkt och tungt.
Eller ta ett äppelträd. Enligt inflationsteorien består trädet i grunden av luft. Om trädet brinner flyttas partiklarna runt till ett nytt pussel, i lågornas hetta frigörs solens lågor som inneslöts när luften omvandlades till ett träd.
Tegmark har en poäng när han menar att det skulle verka arrogant och påstå att vi sitter inne med sanningen. Det ligger en himmelsvid poäng i att säga ja till sannolikheten istället för nej till (o)sanningen.
Om han har fel betyder det att fysiken en dag kommer att köra fast. Har han rätt finns det ingen vägspärr. Och vi kan fortsätta använda böcker som Vårt matematiska universum för att smörja vår egen kreativitet och fantasi.
Kanske leder alla vägar till matematiken, inte till Rom. Eventuellt innehåller våra liv inte mera spänning än en siffra i en simulering som löpt amok (det som driver handlingen i filmer som Matrix och Trettonde våningen framåt). Vårt matematiska universum är dock ingen dystopisk Aniara-färd rätt ut i mörker. Tvärtom. Det är ett skojigt ställe med vackra tankar.
För att komma dit behövs inte ens några raketer.
