Idéburen debut
Uppdaterad 2015-09-14 | Publicerad 2015-09-11
Underhållande och undergestaltat när Linna Johansson berättar om Lollo
I sina starkaste stunder brinner Linna Johanssons debutroman Lollo av på en gång frihetstörstande och klaustrofobiska känslor som jag numera bara upplever i enstaka flämtande ögonblick.
Men plötsligt minns jag hur det var att stå på tröskeln till vuxenlivet och bara se rutiner, leda och ansträngning framför sig. Att inse att det ”lyckade” liv man förväntas sträva efter är hårt strukturerat av arbete och relationer där kvinnorollen, som det uttrycks i romanen, innebär ”en oavbruten omsorg om andra människor utan att få något tillbaka”. Att till och med uppleva efterlängtade, trevande förhållanden med killar som ett rollspel utifrån deras förväntningar.
Det var sådana känslor som fick mig att hoppa av gymnasiet och kort senare flytta till en stad där jag aldrig varit och som då var känd för att vara så tråkig att klockorna stannade. På ett kanske naivt sätt försökte jag slå upp lufthål av oförutsägbarhet.
Lollo och Lidija flyttar ingenstans. De är runt tjugo, programmatiskt arbetslösa och ägnar dagarna åt att lagom alkoholberusade driva runt och prata i den okarismatiska Stockholmsförorten Aspy. I samhället omkring sig hittar de inget adekvat utlopp för den energi och kritiska blick de kan ge uttryck för tillsammans. Med ryggen mot väggen pendlar de mellan håglöshet och kicksökande.
Så träffar de Mimmi och då börjar det hända saker. Hemmafester, ecstacy och webbkameror sätter i gång en brant färd utför, som slutar i tidningsrubriker om sexköp och ”en ny farlig ungdomskultur”.
Åtta år senare vill Lollo berätta sin version, och det är alltså den historien vi läser. Inifrån var det bara saker som sattes i rörelse. Eftersom vad som helst verkligen inte verkade kunna hända fick man försöka sätta i alla fall någon boll i rullning bortom omvärldens förväntningar och krav.
Det är en värld av storslaget nihilistiska tjejer i morgonrock mitt på torget, med skitigt hår och vådliga tankar som Linna Johansson målar upp. Hon lyckas, genom Lollos blick, göra dem fascinerande och deras relationer drivande i boken.
Vad hon inte lyckas särskilt bra med är att ge litterär form åt sin feministiska idévärld. I stället kliver Lollos röst in i berättelsen med långa, förklarande stycken, eller så talas bärande teman ut i dialog.
Som när Mimmi, aningen malplacerat, får uttala att hon ogillar film för att den ännu inte har lyckats skildra hur relationer mellan kvinnor ser ut. Ifall någon skulle ha missat att Linna Johansson är intresserad just av relationer mellan kvinnor.
Romanen lider helt enkelt av undergestaltning, och efterhand antar berättelsen dessutom formen av en mer schablonmässig ungdomsskildring. Man lever om ett tag, de flesta går vidare, några blir kvar. Här tappar författaren liksom kontakten med Lollo, det känns som att någon betraktar henne utifrån. Det är synd, för det bor en underhållande, starkt idéburen litteratur i den här romanen. Jag tänker på sinsemellan olika men ändå besläktade författare som Sisela Lindblom och – en av de bästa – Michel Houellebecq. Jag tror att Linna Johanssons ambitioner är av den kalibern.
