Polis i kris ger extra nerv
Publicerad 2014-12-22
Mästerlig kriminalaction av Olle Lönnaeus ger mersmak
Det ringer på dörren. Jag kikar i titthålet och öppnar. Utanför står ett bud från Aftonbladet med en papperskasse fylld med tolv tjocka deckare. Höstens skörd eller hur man ska se det. Jag plockar upp dem och lägger dem på sängen. Nej, jag kan ju rimligen inte skriva tolv deckarrecensioner i höst. Några av dem kan jag nog slå ihop. Och några förtjänar väl överhuvudtaget inte att recenseras.
Men efter att ha läst Olle Lönnaeus Jonny Liljas skuld, inser jag att jag är nödd och tvungen att ge honom en egen recension. Lönnaeus har redan skrivit tre deckare som tyvärr har gått mig förbi. Men det här – oj, oj, oj. Sällan har jag känt mig så uppjagad, så tvingad att läsa vidare när det gäller svensk spänningslitteratur. Ja, min namne Stieg Larsson, det nya stjärnskottet Andreas Normans En rasande eld. Och så Guillou förstås. Det är många nätter som denne Guillou har hållit mig vaken. Nästa dag har gått som i en dimma, men boken är slutläst, det är över.
Sällan har det framstått så tydligt att man inte ska döma en bok efter dess första mening som i Jonny Liljas skuld.
”Korparna kraxade om döden.”
Melodramatiskt, ett slags försök till poesi, ren kitsch.
Det är egentligen först på sid 8, kapitel 2, scenen på en spelklubb, som jag börjar känna fast mark under fötterna.
Men sedan blir Jonny Liljas skuld bara allt bättre. Till och med den subtila och svåra avvägningen mellan vardagliga och så att säga normaliserande partier och partier där det isar till av oväntad action är gjord med en mästerlig hand.
Jonny Lilja är alltså narkotikaspanare i Malmö. Olyckan, som alltid kan vara framme, har gjort att han har blivit spelberoende. En spelberoende narkotikaspanare är ju en osedvanligt dålig kombination. Och han kommer mycket riktigt att hamna i skuld hos en otäck jugoslavisk spelklubbsägare. Nu gäller det att dela med sig information.
Han sjunker så djupt att han tar sig till en strand för att hänga sig i en ek.
”Just som han skulle trä snaran över huvudet hävde sig solen upp över horisonten och sköt sina knivvassa strålar in mot land.
Då fick han syn på kvinnan.”
Först tror Jonny att hon sover. Men när han har tagit sig fram till henne och lagt en hand på hennes panna och känt att den var kall, inser han att hon är död.
Trots snitten på flickans armar och det heroin som senare hittas i hennes blod tror varken Jonny eller det vakthavande befälet, kriminalinspektör Eva Ström, att det rör sig om ett självmord. De vill i alla fall inte rutinmässigt avskriva det som det.
När de senare blir varse att kriminalreportern Gottfrid Lundmark har noterat tre liknande fall i Skåne under de senaste åren uppstår självklart misstanken att det rör sig om en seriemördare.
Jonny Lilja får sitt ena lillfinger avhugget på anmodan av spelklubbs-ägaren Ratko Jokovic. Så han är sjukskriven – officiellt handlar det om att han har råkat slinta med kökskniven när han skulle dela upp djupfryst köttfärs. Och Eva Ström har i samma veva påbörjat sin semester.
De samarbetar. Men det är ett samarbete på ojämna villkor. Jonny kan ju inte yppa något om sina affärer med Jokovic.
Och just detta samarbete/icke-samarbete, hela tiden vakta tungan, ger Jonny Liljas skuld en extra nerv.
Så förtjust blev jag av den här boken att jag inte bara kommer att vänta på nästa utlovade deckare med Jonny Lilja och Eva Ström. Jag kommer även att rekvirera Lönnaeus tre tidigare böcker.
Slutligen ett varningens ord. Det finns en frestelse när man har lyckats få en regelrätt deckare att osökt övergå i en thriller. Många goda författare har gått i den fällan. Jag tänker på Åsa Larsson som efter Solstorm och Det blod som spillts skriver haveriet Svart stig, som avslutas med ett veritabelt krig mellan norrbottnisk polis och ugandisk säkerhetspersonal, typ arton döda. Hur sannolikt är det? Hon kunde lika gärna ha lagt in ett par, tre flygande tefat när hon nu ändå var i farten.
Och den gode Mankell, en författare jag verkligen sympatiserar med. Jag misstänker att han när han skrev den mästerliga Hundarna i Riga, utan att alls tänka på det, fick historien att förvandlas till en regelrätt thriller.
Men när han så ska skriva sina nästa bok, Den vita lejoninnan, skippar han en livsviktig komponent. Nämligen: Hur tänker skurken/skurkarna. Den erkänt skickliga sydafrikanska säkerhetspolisen agerar så idiotiskt att man tar sig för pannan. Och varför gör de det? Jo, bara för att boken ska bli mer spännande.
Ha det här i bakhuvudet när du skriver din nästa bok. Och lycka till.
