En enda stor familj

Göran Greider

Göran Greider blir hoppfull av Karin Bojs folkbildande bok om vårt ursprung

helskärm

Vem var hon? Vad hette hon? Det är en svindlande tanke att för två hundra tusen år sedan levde i Afrika en kvinna som alla nu levande människor kan spåra sina gener till. Från dotter till dotter har samma så kallade mitokondrier förts vidare i generation efter generation.

Den som intresserar sig det minsta för genetik och evolutionsbiologi känner ofta eoner av tid rusa genom medvetandet. Den gren av biologin som under första halvan av 1900-talet hade en så förödande reaktionär påverkan på allt tänkande – rasbiologi, nazism – och ibland ännu har det, lyser i dag ofta mot oss som något hoppingivande: Människorna på den här planeten hör ihop.

Jag läser Karin Bojs Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren under de veckor då flyktingkrisen bara växer och växer. Människor trängs samman på järnvägsstationer, tar sig över hav och vandrar i solen på motorvägar och det är som en enorm kraft som vill bryta ner nationsgränser som har några futtiga sekler och ofta inte ens det på nacken.

Under tusentals år bredde exempelvis en stor stäpp ut sig mellan Skandinavien, över det som är Nordsjön och långt upp i Skottland. Forskarna har gett det namnet Doggerland. Nu ligger det under havet, men en gång rörde sig istidens jägarfolk över det, kanske blåögda och med mycket mörk hud.

Eller: För några år sedan gentestades det femtusenåriga liket av en bonde i Västergötland. Hans genuppsättning visade att han härstammade ungefär från dagens Syrien, där några av de tidigaste jordbrukskulturerna uppstod. Och det är bara att sluta ögonen och se framför sig de migrationsvågor som alltid rört sig över kontinenterna och aldrig stannat, sedan den tid de första människorna tågade ut ur Afrika.

Karin Bojs är sedan många år vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter och hennes sidor gör ofta tidningen läsvärd. Vetenskapsjournalistik är annars en tynande verksamhet, även om Sveriges Radio och ibland SVT håller ställningarna hyggligt (det sistnämnda mest tack vare Kunskapskanalen).

Bojs har skrivit en mycket folkbildande bok om de enorma landvinningar som gentekniken gjort de senaste årtiondena. Hon besöker istidsgrottorna i Frankrike, Stonehenge och ännu äldre stenmonument som restes för att förstå solens och månens gång för att man skulle veta när man skulle så. En lång rad forskare intervjuas och hon djupdyker i den vetenskapliga litteraturen. Hon hinner till och med nästan hylla ölet som en drivkraft i byggandet av nya samhällen, från den tolvtusenåriga kultplatsen Göbekli Tepe till Egyptens pyramider.

Boken inramas av jakten på hennes eget ursprung.

Numera kan en privatperson beställa gentester på sig själv och se varifrån hen kommer. Bojs har gjort det och tar oss med på en vindlande resa som startar i trakterna av Genesarets sjö för drygt femtiotusen år sedan: Då parade sig neandertalare vid några tillfällen med de första Homo sapiens som nyligen anlänt från Afrika.

Sedan dess bär världens befolkning utanför Afrika (och delvis även där) på några procent neandertalgener. Förmodligen gjorde de den nyttan att de gav oss ett bättre immunskydd i det kallare Europa och Asien.

Längs en annan genetisk linje kan hon se att hennes farmors anmoder kanske kom till det som blev Sverige som slav på ett vikingaskepp från Skottland.

De nya molekylärbiologiska insikterna har visat sig ge viktiga besked om centrala stridsfrågor i folkens historia. Kring frågan om hur jordbruket kom till våra trakter stod länge en infekterad strid i forskningen. Var det istidens jägare som sakta men säkert tog till sig de nya metoderna eller var det migranter som förde med sig den nya tiden?

Den frågan är numera avgjord tack vare gentekniken: Invandringen var avgörande, även om jägarfolk och bönder sedan smälte samman. Något tusental år senare sköljde en våg av indoeuropeisk migration över Europa från Centralasiens stäpper. Den förde med sig ny teknik som till exempel hjulet.

Varje människa är en genetisk cocktail. Och: arten har alltid varit stadd i rörelse. När kopparn i bronsåldersyxor i Sverige undersöks visar det sig att den kommer från Spanien, England, Sardinien, Grekland och många andra platser.

Denna bok gör mig glad. Jag brukar ofta tänka att ett skäl till att vänstern och alla progressiva krafter i dag är så pass livlösa, är att intresset för naturvetenskap närapå nått den absoluta nollpunkten; varje tankegång börjar och slutar i sociala konstruktioner. Men från Marx till Branting, från Rosa Luxemburg till Elin Wägner gav naturvetenskaperna en gång en sorts fri rymd över allt radikalt tänkande.

I våras höll jag tillsammans med Lasse Berg en föredragskväll om biologi och politik och det var fascinerande att känna den optimism som uppstod i lokalen när perspektiven sträckte sig över varje tänkbar mandatperiod. Och numera är budskapet från just evolutionsbiologerna nästan ett litet evangelium: Vår förmåga till empati definierar oss i grunden.

Vi behöver förundras, över oss själva, över vårt ursprung. Och Karin Bojs ger oss den chansen.