Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Läsaren pressas in i förövarens psyke

Det är fascinerande och otäckt att vistas i Rijnevelds övergreppsuniversum

Publicerad 2022-10-27

Marieke Lucas Rijneveld (född 1991), nederländsk författare och poet, debuterade 2018 med ”Obehaget om kvällarna” (på svenska 2021). Nu utkommer ”Min dyra ögonsten”. ”När han är bra, gestaltar Rijneveld det brustna och trasiga hos människan med en hisnande obehagsprecision” skriver Kristofer Folkhammar i sin recension.

I sin nya roman lägger sig Marieke Lucas Rijneveld tätt intill succédebuten Obehaget om kvällarna. Vi återvänder till en nederländsk lantbrukarmiljö, sedd genom en lätt grotesk lins, solkad av svärta. Kreaturskropparna ångar och koslidorna är varma intill de mänskliga katastroferna. Och här finns också en ung, vilsen flicka, på flera vis minnande om Jas från debuten. Exempelvis delar de båda födelsedag med Adolf Hitler, och fruktar att detta per definition ska göra dem onda.

Men den som berättar i nya romanen är en man i medelåldern, veterinären, eller Kurt som flickan vill kalla honom, efter Nirvanaidolen Cobain. Han återberättar historien om den ”omedgörliga högsommaren” då han blir besatt av den 14-åriga flickan.


Veterinären inreder skåpbilen med en madrass och några affischer, och de inleder en relation. Övergreppen som skildras rör sig mellan flört, tafsningar och fullskalig råhet.

Veterinären riktar sig boken igenom till ett du, flickan, sin ögonsten. Och någon gång till en samling rådmän. Det är lite Nabokovs Lolita möter Wildes De profundis. Rasande kärleksförklaring och bikt. Vi vet från start att han kommer åka fast. Och vi vet att det han gör är förkastligt: flickan är inte bara för ung, utan också labil, självdestruktiv och besitter en fantasiförmåga som vetter både mot paranoia och psykos. Det är inte i några gråzoner kring sexualitet som romanen hämtar sin energi. Rijnevelds grepp är i stället att pressa in läsaren i den skyldiges perspektiv, genom ett intensivt, lyriskt prosaflöde.

Vad är det då för litterärt psyke vi tvingas in i genom den utsökt gestaltade förövaren? En väldig ensamhet i det psykopatiska och manipulativa. En djup förtvivlan i att aldrig lyckas nå fram till den andre. Veterinärens tankeflöde är kaotiskt, som ett stressat djur i en trång transport. Han kastar sig mellan att fördöma sitt eget ”vedervärdiga begär efter amoriner” och att frossa i det. Han skyller på mamma och han delar med sig av sina drömmar – han vill så gärna förklara sig, befria sig.


Det är fascinerande och bitvis mycket otäckt att vistas i Rijnevelds språkligt glimrande övergreppsuniversum. Men ibland spårar veterinären ur i rena hallucinationer – ett utslag av förträngning, kanske? Klart är hursomhelst att när berättaren tappar fokus i den här romanen förlorar också prosan mycket av sin skärpa. Det vindlande får drag av godtycklighet. Det massiva känns manierat. Våldet något effektsökande.

Man ska ändå verkligen läsa Min dyra ögonsten. När han är bra, gestaltar Rijneveld det brustna och trasiga hos människan med en hisnande obehagsprecision. Genom ett bildspråk som inte tröstar eller lindrar, men som petar, vätskar, äcklar. I linje med hur veterinären beskriver sig själv när flickan blöder näsblod: ”jag var ingen näsduk, jag var inget förband mot blodet, jag var det smutsiga på insidan, skadan på flimmerhåren, jag var sårskorpan som ständigt lossnade.”

Följ ämnen i artikeln