Framtiden hade inte varit ännu

Anders Paulrud om Stig Claessons Efter syndafloden

Med kriget som bakgrund hade vi bråttom, skriver Stig Claesson i sin nya bok Efter oss syndafloden.

Det är femtiotal och Frankrike har just lidit nederlag i Indokina, och bytt det kriget till ett annat, det i Algeriet.

I Paris, dit unga människor alltid kommer för att vara, för att förälska sig i en vacker flicka eller i själva staden, för att drömma, eller rentav arbeta hårt, sitter Stig Claesson. Han saknar en framtand. Den rök i Italien under ett skolbygge, men det är då den enda defekten som häftar vid Claesson; allt är som det ska i Paris, denna vår då ett lätt regn måste väntas ut och då vem som helst kan få en öl och en Caporal medan de lyssnar till Mouloudji som sjunger Les deserteurs.

Det finns en del saker som man lätt glömmer bort. Som att Claesson och hans generation, i högsta grad ofrivilligt, hade suttit fastlåsta i Sverige under andra världskriget.

Sedan kom freden. Och världen låg öppen igen. Och framtiden, den berömda framtiden som alla talade om och fortfarande talar om, hade liksom inte varit ännu.

Efter oss syndafloden är en riktig Stig Claessonbok, den innehåller det som hans läsare är vana att få, skriven som den är i stor kärlek till en stad och en grupp människor som vistades där en tid - innan allt gick åt helvete. Så kan man väl uttrycka det.

Handlingen är inte mycket att säga om.

Det finns liksom ingen handling. Ljus och mörker. En och annan lukt. Ett antal kaféer. Olika hotell. Ett honorar från Sverige som är försenat.

Man läser ändå.

Läser med stort nöje - och stor förväntan. Bara därför att det är Stig Claesson som skriver. Ingen annan författare skulle klarat det.

roman

Anders Paulrud