Stilist med knorr
Uppdaterad 2016-04-01 | Publicerad 2016-03-31
Claes Wahlin njuter av Horace Engdahls sköna formuleringskonst
Konsten att tråka ut, är att berätta allt, visste redan Voltaire. Den aforismen är bra att ha i minnet vid läsningen av Horace Engdahls Den sista grisen.
Engdahl påpekar själv aforismens regel, som samtidigt är dess riskmoment: ”Om tanken är svag verkar kortheten pretentiös, men om tanken är stark ger det läsaren ett obestämt intryck av att det är en gammal sanning som man redan har hört citeras i generationer.” Läst hastigt kan man därför drista sig till att vilja stryka den sista bisatsen, men då blir inte bara avslutningen abrupt, påminnelsen om aforismens ena ben i det muntliga går förlorad.
Det är i 1700-talets salongskultur den firar triumfer; franskans esprit, engelskans wit, svenskans kvickhet. Lusten möjliggjordes, gissar jag nu, bland annat av att språken då för första gången standardiserades. Franska Akademien instiftades 1635 med syfte att främja och vårda det franska språket. Några decennier senare fick England The royal society, som hade samma ambitioner. Sverige ligger (som oftast) lite efter och får sin akademi först ett sekel senare.
Salongen utgjorde publiken, i modern tid blev aforismens huvudsakliga hemvist den tryckta boken. Nu sjunger den kanske på sista versen. Den digitala optimisten twittrar säkert en invändning, men trots alla tekniska kanaler för korta meddelanden, så tycks inte aforismen där få rum. Den kräver nämligen ett utrymme för reflektion hos mottagaren. En aforism med deletefunktion vore en paradox.
”Att skriva för den intellektuella eliten är som att vara instängd i en hiss under ett strömavbrott.” För ett tiotal år sedan skrev Engdahl en artikel med rubriken ”Högkulturen som subkultur”, där han ställde frågan om den traditionella, normdefinierade kulturen – kulturarvet – ännu hade någon position av betydelse. Lamentationer över bildningsförflackning har funnits länge, men den citerade aforismen ställer saken på sin spets. Att skriva för intellektuella är som skott i mörker. Den arena som inte minst dagstidningarnas kultursidor upprätthöll för att belysa de sköna konsterna, är i dag om inte mörklagd, så i alla fall nyckfullt upplyst.
När Engdahl uppmärksammar vår tids arrogans gentemot det förflutna, det närmast pliktskyldiga i att använda vår tids ’förträffliga’ värderingar för att skåpa ut personer och beteenden från förr, irriterar sig säkert en och annan läsare: ”Det är som om det förflutna vore ett land vi ligger i krig med och som propagandan måste teckna i de mörkaste färger för att hålla kampviljan vid liv.”
Förargelse uppstår säkert också hos enstaka läsare när skillnaderna mellan män och kvinnor är tankens föremål. Irritation eller förargelse, likväl som att nicka instämmande, är trots allt ett bevis på en formulerings träffsäkerhet. ”Hur ska man veta att man har gjort bruk av yttrandefriheten om inte någon blir sårad?”, lyder en annan aforism som inbjuder till att reducera reaktionen.
”Den sista grisen” avslutas med en monolog, Mannen på bryggan, som ska sättas upp på Dramaten nästa säsong med Johan Rabaeus. Här möter vi en man av obestämd ålder, beläst och välformulerad reflekterar han över kvinnor, män, livet och döden. Han tillhör numera de obehövliga, på väg ut ur livet så som det bestäms av de som samhället anser har en reell funktion att fylla. Han skulle ha kunnat skriva en del av aforismerna i Den sista grisen, en titel som för övrigt har med Emil i Lönneberga att skaffa, om någon nu fick andra associationer.
Engdahl är en gudabenådad stilist. Välj en aforism, vilken som helst, och försök göra den bättre! Sant eller falskt, tankeväckande eller blott kvicka, enstaka gånger på gränsen till det banala; likväl är det en njutning att läsa, eller inte sällan lyssna till de exakta formuleringarna som erinrar om tider då lusten att omsätta tankar och reflektioner till välljudande språk stod högre i kurs än i dag.
Den tyske författaren Botho Strauss skriver i Kopistens misstag (1997) med anledning av att kommunikationen inte längre sker genom språket, utan alltmer via bilder: ”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under.” Det är inget skäl att avstå från vackra begravningshymner. Och vem vet, kanske finns det ett liv efter detta.
