Vanvård – en sjuk affärsidé

Daniel Suhonen

Därför måste riskkapitaldriven äldreomsorg förbjudas till varje pris

När jag läst klart journalisten Erik Palms lilla bok Caremaskandalen – riskkapitalets fantastiska resa i äldrevården sitter jag tyst länge. Det som kommit mig till del är av samma djupa människoförnedring som det den sovjetryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn avklädde i boken Gulagarkipelagen. Palm avslöjar en svensk Vanvårdsarkipelag.

Något är ruttet i vårt land. I Sverige ligger ett helt system av inrättningar för att ta hand om gamla människor som på ålderns vinter inte klarar sig själva. Som behöver hjälp. Dessa inrättningar har det allra största medborgerliga stöd att ge alla gamla en värdig ålderdom. Men, i en del av dessa äldreboenden har det växt fram ett helt annat system som vill göra vinst på gamla människor och detta system visar allt oftare sig djupt omänskligt, inhumant. Erik Palm visar att detta beror på girighet.

Erik Palm är tv-journalisten som hösten 2011 skapade skandal med den uppmärksammade Dokument inifrån-filmen Vi gav dom vår pappa, om vanvården på det privata vårdhemmet Koppargården i Stockholm. Filmen blev starten på Caremaskandalen, döpt efter bolaget som vanskötte driften på Koppargården.

Erik Palm beskriver lätt ironiskt och lite bittert – det lär ha svidit i skinnet – hur bolaget med stöd av en hel bransch lagt massiv opinionskraft på att ifrågasätta hans och andra journalisters avslöjande. Timbro gav i höstas ut en motbok med annonstavlor i tunnelbanan.

Trots denna kampanj tvingades Carema sommaren 2013 byta namn till Vardaga, med hopp om att kunna gå runt det kollektiva minnet.

Men Caremas vanvård på Koppargården var varken ett undantag eller orsakat av enskilda misstag. Genom massvis med intervjuer (det finns många Koppargårdar i vårt land), tillsammans med genomgångar av ofta hemligstämplade lönelistor och bemanningsplaner, avslöjas hur dessa bolag med Vardaga i spetsen systematiskt drar ner på personalen för att spara pengar i verksamheten och leverera vinst uppåt till ägare som inte vet någonting om äldreomsorg utom att det får pengarna att rulla in.

I spetsen för detta står i nästan samtliga de stora äldreomsorgskedjorna riskkapitalbolag med så intrikata ägar- och skatteplaneringssystem att inte ens Skatteverket efter åratal av utredande kunnat slå fast hur mycket av våra skattepengar som gått i obeskattade utdelningar, bonusar och annat – eftersom allt sköts i hemlighet på olika kanalöar. När man tar del av detta – kontrasten mellan de enorma bonusarna, vinsterna och vardagen i vården med ständig systematiserad underbemanning och ibland direkt dålig omsorg – blir jag så arg att jag vill kräkas.

När vreden lagt sig kan jag läsa klart och blir ännu argare. Palm visar oss kapitalismens nakna ansikte. Den är inget annat än en maktordning som alltid vill utvidga marknaden, alltid ha mer, och tjäna mer. Men för att detta ska bli möjligt krävs politiska beslut. Den fria marknaden kan inte uppstå av sig själv. Den klarar sig allt mer sällan utan skattemedel. Den fria marknaden är lika mycket en konstruktion som någonsin den offentliga sektorn var och likaledes måste den hållas under armarna av skattebetalarna.

I Sverige håller vi just nu på att konstruera en vårdmarknad. Vad företagen levererar till politikerna är lägre kostnader så att skatten kan sänkas eller hållas oförändrad. Som tack får de ta ut så mycket vinst de kan krama ur personalen.

Kring detta finns inga regler, ingen granskning. När brister påkallas hävdar både Socialstyrelsen och ansvariga politiker att företagen som bevisligen har ljugit för granskande myndigheter, själva ska åtgärda felen och därefter kontrollera att man uppfyllt sina åtaganden.

Det blir ett slags viskningslek, där samhället, vi alla, accepterar att upphandla vård av anonyma kapitalister för lägsta pris.

Socialstyrelsen saknar effektiv statistik över boenden och ägare. Det tar också tio år innan det genomsnittliga äldreboendet får ett besök av myndigheten.

En annan del ligger i hur företagen skapar drivkrafter för personal även långt ner i kedjan att ”tjäna på” sänkt kvalitet. Med aktier och bonusar finns det mellanchefer som tjänar pengar på att vanvårda äldre. Vad är detta om inte ett slags koncentrationsläger?

Caremaskandalen innehåller mycket smärta. Anhöriga berättar med tårarna rinnande om den vanvård som är toppen på detta vårdindustriella pyramidspel. Men Palm undviker aktivt att gå i indignationsfällan. Man märker att han använder varje cell i hjärnan för att hålla tillbaka känslorna. Han skriver själv att han inte ser kapitalet som sin motståndare vilket i slutet av boken förvandlats till credot: Ingen ska kunna säga att de inte visste.

Palm är ingen vänsterjournalist med ideologisk agenda, han är en vanlig hårt grävande murvel som en dag förvånades över att spjutspetsen inom riskkapitalet gick in i äldreomsorgen. Han ville ta reda på varför.

Och slutsatsen om vad som behöver göras när man läst står helt ren och klar och enkel: Riskkapitaldriven äldreomsorg måste förbjudas. Till varje pris.