Till slut håller romanen fast mig i ett järngrepp
Nina Wähä skriver filmiskt om ensamhet och vår vilja att gå upp i varandra
Publicerad 2022-02-28
När jag var yngre älskade jag att analysera konstverk sönder och samman. Jag hade inte förstått att stor konst lär oss att umgås med vår icke-förståelse. Men så kom jag i kontakt med Susan Sontags Mot tolkning. I denna legendariska essä hävdar hon att vi bör lämna hermeneutiken till förmån för en ”konstens erotik”, där vi i stället njuter av det vi ser och läser utan några etiketter.
När jag läser Nina Wähäs nya roman Babetta kommer jag att tänka på Sontags erotologi, för här har njutningen av ytan tagits till sin absoluta klimax, utan att nödvändigtvis skriva in sig i den postkritiska diskurs som blivit så fashionabel på senare år.
Berättelsen kretsar kring Lou och Katja som möts på teaterlinjen på Södra Latin. Några år senare har Lou blivit stjärnskådis. Katja arbetar efter studier i filmvetenskap på ett ekologiskt kafé i Stockholm och drömmer om att skriva om slutet på en rad ikoniska filmer ur ett feministiskt perspektiv, så att kvinnor slipper gå under som de oftast gör.
Katja älskar sin vän Lou, men är också hemligt avundsjuk på hennes karriär. Vad hade hänt om Lou inte hade stulit hennes roll, den dagen då hon testade Katjas skådespelarteknik på en provspelning?
När Katja plötsligt blir inbjuden av Lou att tillbringa en sommar med henne på ett slott i Frankrike, där hon bor med sin pojkvän drar historien i gång i bästa thrillerstil. Men det är icke-förståelsens erotiska skimmer som ligger som en hinna över hela romanen, hur mycket Lou än försöker spela detektiv och psykoanalytiker om vart annat.
Wähä har skrivit en filmisk roman om ensamheten, kusligheten, vår oförmåga att nå varandra och vår vilja att samtidigt gå upp i varandra, ja nästan sammansmälta med den andre. För båda kvinnorna genomgår en identitetskris som berättas såväl utifrån som inifrån, utan psykologiskt smink.
Övervakandet står i centrum. Det är som om Wähä likt många konstnärer före henne försökt göra film utan kamera, via en miljö som blir större än både litteraturen och filmen – ja helt enkelt skapa illusionen av liv. I början känner jag mig inte alls indragen. Miljön är för kitschig. Den förföriska poolen, drinkarna, de sexiga klänningarnas axelband som alltid faller i rätt ögonblick och de självsäkra, solglasögonprydda männen känns som en dålig Netflix-serie eller Guccireklamparodi.
När Wähä börjar väva in beskrivningar av den film som gjorde Lou världskänd, ”Babetta”, om en liten pigas förälskelse i en ungersk greve i början på 1800-talet, börjar jag bli irriterad. Wäha punkterar gång på gång den sliskiga miljön med reflektioner över kvinnors plats i filmhistorien och männens ständiga herravälde då och i dag. Trots att jag håller med om det mesta känner jag mig smått allergisk mot moral-estetiska programförklaringar som släpar männen till galgbacken.
Men när Wähä komplicerar upplägget genom att låta de två kvinnornas ömsesidiga begär och kamp om erkännande löpa amok, blir jag indragen i en historia som håller mig i ett järngrepp ända in i slutet. Då återstår bara ytan, och som i Bergmans Persona en sammansmältning av den sociala masken och det omedvetna, för som Oscar Wilde sade – det finns inget djupare än ytan.