En förskingrad skatt
Anneli Jordahl om Karin Eks intensiva litteratur och alltför korta liv
Publicerad 2017-07-23
”Jag tror att huvudsaken är att inte täppa till sig för livets starka, väldiga livsflöden”, så skrev Karin Ek till en väninna. Så tänker också romankaraktären Agnes, flickan från en borgerlig Stockholmsfamilj som förälskar sig i sjömannen och skärgårdsbon Mårten.
Karin Eks roman Gränsen handlar om kärlek med klassförhinder och om kontraster mellan stad och land vid 1900-talets början. Om stockholmare som under några sommarmånader ruckar på etikett och sedlighet i mötet med det enkla skärgårdsfolket. Och hur det är betydligt riskablare för läkardottern Agnes att överträda gränser än vad det är för hennes bror.
Gränsen är en roman för alla som likt undertecknad när en svaghet för ungdomligt svärmeri, romantisk naturdyrkan och dramatiska känslokast mellan eld och vatten. Ek skildrar komplext och kraftfullt en trånande relation som uppstår under seglatser och nattliga dragspelsdanser. Men som vintertid fastnar i snubbeltrådar som konvenansen lägger ut för den.
Agnes berörs illa av Mårtens osäkra kroppsspråk när han möter henne vid Kungliga biblioteket. Han som rör sig så elegant bland klipporna, spelar flyhänt på dragspelet och styr båten säkert vid orolig sjögång. På ön var han ”som naturkraften självf, ung och stark och manlig”.
Så störs hon av att hon störs, själv betydligt striktare i sin stadslook.
Ek ligger hudnära den både livsbejakande och grubblande Agnes som klyvs mellan intellektuell hunger och kärlekstörst. Hon söker i litteraturen – i romanen finns mängder med hänvisningar till läsningar – och hon lyssnar in mot gråberget. Vad är skillnaden mellan innerlig vänskap och förälskelse? Banden mellan den blivande lärarinnan och lotseleven stärks gradvis. Hon dras till och trivs med skärgårdsbefolkningen, men känner en ”bottenlös, ödesbestämd, olikhet”.
Att fullt ut ge sig hän kunde få förfärliga konsekvenser, en flicka ur borgerligheten som föll gjorde det från hög höjd. Det kvittar att hon läser och följer Ellen Key som uppmanar kvinnor att skriva sant om kvinnans erotiska temperament och att följa sitt hjärta. Någon destruktiv fröken Julie är hon inte.
Nej, hon påminner snarare om den rättrådiga och jämlikhetsvurmande läkardottern i filmen Dirty dancing. Hon som finner sig själv och väcks erotiskt i dansen och på köpet vinner djupa insikter om klassamhällets fundament. Allt utspelas på en semesteranläggning med familjen där Baby börjar svärma för en av hotellets dansinstruktörer.
Karin Ek, född Lindblad 1885, var - symbolladdat så det förslår vad gäller fallna kvinnor - dotter till Anders Lindblad, överläkare på kurhuset Eira dit prostituerade med könssjukdomar skickades under förödmjukande former. Modern, Florence, var engelska och Karin kunde redan i tonåren bo längre perioder i London.
Med gott skaparsjälvförtroende skrev hon tidigt poesi och debuterade som poet 1914. Många kritiker (manliga) hade svårt för hennes, som de tyckte, expansiva överspända stil. Romanen Gränsen borde ha blivit en novell, ansåg Anders Österling i Svenska Dagbladet.
Men Karin Ek fick också beröm och erkännande, bland andra av den skarpa Klara Johanson. Som poet jämfördes hon med Stagnelius och Karin Boye. Döden och erotiken var Eks lyriska teman.
Ja, det är verkligen en poet som skriver romanen Gränsen, med rytm och effektfulla upprepningar. Ek äger ett oändligt register för att gestalta havsbandet, besjäla himmel och hav. Ord som sinnlig har jag svårt för, men här är en naturskildrare i klass med Knut Hamsun.
Ek är en av det tidiga 1900-talets författare som var välkända i sin tid men som föll i glömska när litteraturhistoria skrevs. Ett öde hon delade med många kvinnor. Men nu har hon tack vare litteraturvetaren och författaren Anne Brügges drygt 400-sidiga biografi fått möjlighet att synas i helfigur. Biografin ingår i förlaget h:ströms attraktiva biografiserie Litterära profiler.
Brügge vill inte använda ett mjäkigt ord som glömska. Hon anser att mäns nonchalans inför kvinnors verk i antologier och litterära översikter handlar om att ”förskingra litterära kulturskatter ”[…] ”jämförbart med att spränga tempel och knacka ner statyer”.
Själv gjorde Karin Ek andra poeter odödliga genom att sammanställa antologin Ur svenska dikten i tre band. Och nu gör Anne Brügge Karin Ek odödlig genom att på eget förlag ge ut romanen Gränsen.
Ibland önskar jag att Brügge skulle fortsätta dundra när hon berättar om Karin Eks liv och skriv. Men hon väljer att tona ner sig och i stället varsamt ambitiöst dokumentera, ett val jag sympatiserar med eftersom författaren är så okänd.
Biografin är ett underhållande tidsdokument om kvinnors frigörelse och borgerlig kulturhistoria där kända kulturpersonligheter passerar revy. Karin Ek gick i lärarinneseminarium med Harriet Löwenhjelm, hade utomäktenskapliga förbindelser med Pär Lagerkvist och den svenskamerikanske skulptören David Edström.
Hon levde som hon lärde, vidöppen för ”väldiga livsflöden”. Maken, litteraturdocenten Sverker Ek, som sedan blev professor vid Göteborgs universitet, kunde smärtsamt konstatera att ingen av de kärleksdikter hustrun skrev handlade om honom. Tillsammans fick de i alla fall fem barn. Karin Ek är mamma till skådespelaren Anders Ek och farmor till Mats, Niklas och Malin Ek.
Tyvärr blev hennes intensivt verksamma liv kort, hon avled 41 år gammal i cancer 1926, för övrigt samma år som idolen Ellen Key gick ur tiden. Några oförglömliga dikter finns i samlingen Död och liv, skrivna till barnen hon strax ska lämna efter sig.
Det finns ännu en skiljelinje som romanens titel kan syfta till: Gränsen mellan fiktion och självupplevt. Enligt biografin hade författaren en treårig romans med lotseleven Axel Sjöholm på Harö. Hon insåg slutligen krasst att livet som lotshustru skulle leda fel.
Gränsen skildrar hur livet kantas av ödesdigra val. Karin Ek höll, med visst vemod, kontakten med sin ungdomskärlek hela livet. Anne Brügges val att slå följe med den bortglömda författaren blev lyckat.
Karin Eks författarskap framställs i den höjd och bredd som anstår henne. En förskingrad kulturskatt i inbjudande belysning.