Upp till global kamp
Petter Larsson om en möjlig tredje vänster
Publicerad 2018-08-19
Vad betyder socialism i dag? Vad för slags feminism vill vi ha? Vad tycker vi om staten? Hur ser vägen framåt ut?
Det är det slags frågor vänsterpartisten Johan Lönnroth och de bägge socialdemokraterna Ann-Marie Ljungberg och Jimmy Sand tar sig an i den tredje reviderade utgåvan av grupparbetesboken Den tredje vänstern – med vilket åsyftas ett giftermål mellan den liberala första vänstern och den socialistiska andra.
Att samla en blandad (mitten)vänster för att prata om vad som kan och bör göras i ett läge där kapitalismen blivit global, nationalstatens makt kraftigt beskurits och där radikalhögern marscherar fram med brett stöd inom Europas arbetarklass är inte bara en välgärning, utan förmodligen helt nödvändigt. Vi ser ju hur inte bara borgerligheten utan också vänstern nu genomskärs av nya och nygamla och ibland förlamande strider.
Men i bokform är resultatet inte imponerande. Å ena sidan långrandiga utläggningar om vänsterns historia och utveckling, där stort och smått, arbetsvärdeläran, ryska revolutionen och maxtaxan på dagis, blandas med funderingar om vad lycka är och internt vänsterpartigroll från 90-talet. Å andra sidan osmälta tankar med vag riktning för nuet och framtiden, som ofta drar åt pamfletthållet.
Skärp er, stönar jag under läsningen, om ni nu vill säga något, så koncentrera, argumentera och belägg!
Det som ändå trillar ut är statskritik i olika former. Nationell politik är i dag otillräckligt för att lösa de frågor samhället står inför. Inte bara är socialism i ett land omöjligt, utan kanske också socialdemokrati.
Det beror inte på ”nyliberalismen” – dess betydelse är överdriven, menar författarna. Det är inte en ideologi som undergrävt staternas förmåga att föra en från omvärlden avvikande ekonomisk politik, utan möjligheten att flytta finanskapital och produktion till andra länder.
Därför måste vänstern överge sin nationalstatsfixering och bejaka också politikens internationalisering. Konkret betyder det, till en början, beskattningsrätt för EU och unionsgemensam finanspolitik. I slutändan hägrar – jojo! – globala partier och världsregering.
Jag har själv stärkts i den uppfattningen under eurokris och flyktingkris, och om det är något jag önskar att vänstern ska ta till sig från den här boken så är det detta: när inte bara radikalhögerns ultranationalister utan också den traditionella högern vill klä sig i flaggan, måste vänstern gå motsatt väg och insistera på mer samarbete, mer solidaritet, mer överstatlig politik.
Mindre självklar, givet deras kalla klarsyn kring kapitalismens globalisering, är författarnas vurm för självförvaltning och löntagarstyrda företag. Sådant kan naturligtvis skapa mer demokratiska, kreativa människor som fostras till ansvar och samarbete i betydligt större frihet än under ägardiktat och chefsfasoner – dock kanske ibland till priset av ”alltför många kvällar”, för att parafrasera Oscar Wilde.
Men som strategi för socialism tror jag det är helt otillräckligt. Som öar i ett kapitalistiskt hav kommer de oundvikligen att underkastas vinstmaximeringsprincipen eller gå under.
Det är, i slutändan, bara den organiserade politiken – staten eller snarare staterna i samverkan – som har kraft nog att begränsa kapitalmakten. Vilket väl får antas vara en angelägen uppgift för vänstern oavsett vilket nummer vi ger den.