Röda tråden försvinner bland krumelurerna

Katrine Marçal har rätt i könsrollerna fördummar – men har hon de bästa exemplen på det?

Carsten Palmær

helskärm

”Det tog femtusen år innan vi kom på att man kunde sätta hjul på en resväska”, skriver Katrine Marçal i första kapitlet av sin nya bok, ”Att uppfinna världen”.
Och det är ju anmärkningsvärt, inte minst eftersom hon två sidor senare konstaterar att resväskan, som vi känner den, började användas i slutet på 1800-talet.

Att en resväska på hjul är själva sinnebilden av ett förnuftigt framsteg i mänsklighetens tjänst är en uppfattning som lär vara populär i ekonomkretsar. Att det dröjde så länge innan hjulväskan slog igenom beror – enligt Katrine Marçal – på karlarnas behov att ”bevisa sin manlighet med rå fysisk styrka”.

Stämmer detta? Är det macho att bära resväskor? Har jag sett Clint Eastwood, John Wayne eller James Bond kånka omkring på en tung resväska? Kan inte påminna mig det. Och hur klarade sig resenärer på den gamla onda tiden, då en man tvingades bära sitt bagage i handen?

Om jag inte minns fel så högg man tag i en av de bagagevagnar som stod uppställda vid ingången till flygplatsen och lassade sina väskor på den.

Hjulväskor är praktiska ibland, men de väger inte mindre än andra väskor och de kan föra ett jävla oväsen. Var och en som en tidig söndagsmorgon försökt släpa en tung hjulförsedd resväska längs kullerstensgatorna i Visby vet vad jag talar om.
För att resväskor med hjul ska komma till sin rätt behöver de släta välsopade golv, hissar som inte står still och rulltrappor som inte är avstängda. Resväskor med hjul behöver med andra ord flygplatser. När de slog igenom bland de breda massorna så skedde detta inte på grund av en djupgående förändring i det manliga psyket. De slog igenom samtidigt som det blev billigare att ta flyget från Nyköping till Pisa än att ta tåget från Stockholm till Nyköping.

Med ”Att uppfinna världen” vill Katrine Marçal visa hur könsrollerna – eller snarare mansrollen – stått i vägen för teknikens utveckling. Hur vi fostrats att se stenyxan som ett viktigt framsteg, men inte grävpinnen och handkvarnen. ”Patriarkatets grundläggande tragedi”, skriver Marçal, är ”att när könen definieras i motsättning till varandra får inget av dem tillgång till hela spektret av vad det innebär att vara människa.”

Amen. Ingen tvekan råder om att könsrollerna gör oss dummare. Ändå studsar jag ofta inför de exempel som Marçal kommer dragande med. Var det verkligen för att elbilen för hundra år sedan sågs som feminin som den fick ge vika för bensinbilen? Berodde det inte snarare på att oljan var billig och batterierna dyra? Betraktas verkligen förskolor allmänt som ”mindre seriösa”? Är verkligen en strippklubb den ”mest stereotypa platsen för män att göra affärer på”?

Ibland tappar läsaren – i alla fall denne läsare – den röda tråden bland alla festliga episoder och färgstarka krumelurer. I boken möter vi både Serena Williams, Friedrich Engels, Gary Kasparov och Aina Wifalk, den polioskadade svenskan som uppfann den moderna rullatorn och sålde idén för 2 000 kronor.

Bäst är Katrine Marçal när hon resonerar kring hur riskkapitalism fungerar utifrån hur valfångst bedrevs på 1800-talet och när hon gör upp med föreställningen om att man kommer att kunna ersätta den mänskliga hjärnan med datorer: ”Vi har ännu inte skapat maskiner som är som människor. Istället har vi alltså organiserat människor som vore de maskiner. Och börjat kalla det för innovation.”

Katrine Marçal arbetar som Londonkorrespondent för Dagens Nyheter och hennes bok är uppenbarligen tänkt – kanske även skriven – på engelska språket. När hon översätter sig själv till svenska börjar denna skickliga stilist att slarva: En tysk bykrog på 1890-talet är ingen pub. Det är stor skillnad på en engelsk mile och en svensk mil. Engelskans ”corrupt” har en bredare betydelse än svenskans ”korrumpera”.

Direkt förvirrande blir det när hon resonerar om ett numera utdött yrke vid namn ”dator”. Något sådant yrke har aldrig existerat, det svenska ordet är ”räknebiträde”. Hon har bara rakt av översatt engelskans ”computer” som faktiskt en gång i tiden var en yrkesbeteckning.

Småaktig kritik? Kanske. Men det handlar om viktiga saker. Jag bor i ett av världens jämställdaste länder, påstås det. Och från mitt bussfönster i Stockholm ser jag bistra män med rakat huvud marschera med kamphundar i koppel, medan kvinnliga entreprenörer i snäv kjol vacklar fram på höga klackar med en chihuahua i famnen. Sällan har de stereotypa könsrollerna markerats så tydligt. Är det manssamhällets sista krampryckningar eller början på en ny, mörkare tid?