Nazisternas fristad – USA

Carsten Palmær: Så fick tusentals av Hitlers hantlangare nytt liv efter kriget

Carsten Palmær

RECENSION. En augustinatt 1985 sprängdes en rörbomb utanför ett hus i Paterson, New Jersey i USA. Tre veckor senare dog husets ägare av sina skador. Hans namn var Tom Soobzokov, flykting från Sovjetunionen, före detta agent för både CIA och FBI – och aktiv SS-man under den tyska ockupationen. Ett par år tidigare hade Soobzokovs advokater lyckats utverka ett skadestånd på 450  000 dollar från New York Times som skrivit om hans nazistiska förflutna.

Mordet på Soobzokov – och ett liknande mordförsök mot en lettisk före detta polis i tysk tjänst – klarades aldrig upp, men brukar tillskrivas olika högerextrema judiska organisationer.

I Min granne nazisten berättar Eric Lichtblau historien om hur tusentals nazistiska krigsförbrytare fann en fristad i USA under åren efter det andra världskrigets slut, en möjlighet som deras offer sällan fick.

1945 tvingades krigets segrare ta hand om flera miljoner fångna tyska soldater plus sju miljoner statslösa före detta fångar och civila flyktingar. Bilderna från de öppnade koncentrationslägren vittnade om de grymheter fångarna utsatts för.

Detta hindrade inte somliga allierade befattningshavare från att känna mera sympati för sina kollegor i Wehrmacht och SS – officerare och gentlemen som de själva – än för deras svultna, skrikiga och smutsiga offer. När en ämbetsman från Washington kritiserade behandlingen av judiska överlevande blev militärerna upprörda. ”Harrison och hans likasinnade tror att flyktingen är en mänsklig varelse” skrev general George S Patton i sin dagbok. ”Det är han inte och detta gäller i synnerhet judarna som står lägre än djur”.

Motsättningarna mellan segrarmakterna skärptes snabbt. För den blivande CIA-chefen Allen Dulles var kommunismen en mera formidabel fiende än nazismen. Dulles hade inga dubier mot att ta hundratals gamla quislingar från Ukraina, Lettland och Kroatien i sin tjänst. Via ett hemligt program, ”Project Paperclip”, importerades samtidigt drygt 1 600 nazistiska vetenskapsmän till USA, bland annat för att så småningom spela en avgörande roll i det amerikanska rymdprogrammet.

USA:s officiella politik var att aldrig släppa in några gamla nazister i landet. Men många som ansökte om medborgarskap ljög om sitt förflutna; andra ansågs som så viktiga att CIA och FBI hemligstämplade alla uppgifter om vad de haft för sig under kriget. När olika aktivister systematiskt började spåra upp gamla koncentrationslägervakter och SS-frivilliga på 1960-talet mötte de mycket motstånd. Många av dem som de riktade anklagelser mot hade klarat sig bra i USA. De var vetenskapsmän, läkare och affärsmän, en var till och med biskop. De var respekterade i de exilkretsar de rörde sig i, kända som varmhjärtade kristna och pålitliga antikommunister.

Lichtblaus berättelse om hur justitiedepartementet småningom tillsätter ett särskilt utskott för att jaga gamla krigsförbrytare – och de juridiska och politiska turer detta leder till – är välskriven i hejig amerikansk reportagestil, men lider av ett aningen flåsigt språk och en dramaturgi i Hollywoodstil: Här handlar allt om individer, tjurskalliga privatspanare som envist trotsar FBI och CIA för att se till att gamla krigsförbrytare blir fråntagna sina medborgarskap och deporterade.

Tusentals gamla nazister klarade sig bra i USA. I Europa rörde det sig om miljoner. Den västtyska administrationen och militären var full av folk som gjort karriär under Hitler (skildrat bland andra av John Le Carré i nyutkomna Duvornas tunnel). Sverige har heller ingen anledning att yvas: Uppsalahistorikern Mats Deland hävdar i sin isande välskrivna Purgatorium (Atlas 2010) att Sverige efter kriget välkomnade lika många nazistiska krigsförbrytare som det beryktade Argentina.