Snickaren slår tillbaka
Anneli Jordahl om dagboken som borde delas ut
Publicerad 2017-12-13
Har du suttit på middagar där alla talar irriterat om hantverkare? Har du bidragit till anekdotfloran utan att ens känna en hantverkare personligen? Gissningsvis fanns epitetet ”opålitlig” med. På nästa middag borde En snickares dagbok delas ut.
Norske snickaren Ole Thorstensen är erfaren och yrkesstolt. Dessutom är han en skicklig stilist vars språk är fint översatt av Jan Stolpe. Thorstensen kallar sig timmerman, vilket får bibliska dimensioner. Stundom framstår han som en överjordiskt allseende moralfilosof. Med diplomatiskt lugn lyckas han i sitt företag balansera yrkesheder och personalomvårdnad med nödvändig förtjänst.
Det är en skör lina att balansera på. Det förstår läsaren som får följa arbetsgången från det att en familj begär en offert på en vindsrenovering till att rummet är inrett. Här krävs analys och detaljplanering intill atomnivå. På nätterna surrar problemlösningar i snickarens huvud.
Oavsett yrke får arbetsskildringar ofta något magiskt över sig. Facktermernas poesi: ”hanbjälkar, takstolstassar och högben”. Hierarkins problematik : ”arkitekten, ingenjören och handläggaren på stadsbyggnadskontoret är överordnade mig på ett odefinierbart sätt”. Utförarens utsatthet: ”ignorera smärtan när huvudet stångar i en spik från utsidan”.
Det krävs termoskaffe och rock på radion för att uthärda kylan, smutsen och skärsåren. I takt med att isoleringen fortskrider blir ljuden mjukare, ”särskilt fiolerna och elgitarrerna låter bättre”.
Noggrannhet är grundbulten, den som utför slarvjobb bidrar till fuskbygget av samhället, anser författaren. Att välja underpris före yrkesmässig kvalitet får konsekvenser. Begrips! På puben läxar snickaren upp folk som anlitar lågprisfirmor för att sedan klaga på jobbet!
Bitvis framstår Thorstensen som en lite väl oförvitlig hedersknyffel. Är han fortfarande snickarverksam blir han så klart bakbunden i loggboken. Han kan ju knappast förmedla allvarliga svagheter. Boken tenderar stundom att bli lite av reklamblad för ”Snickerifirman god hantverkssed”.
Men det kan den gott få vara, som en välkommen motbild till hantverkarstereotypen. Äntligen skildras yrkesfolk som sällan talar i egen sak i litteraturen. Thorstensen har dessutom skapat debatt i Norge genom att anklaga akademiker för okunskap om hantverkare.
Mitt i pedagogiken finns också filosofiska aspekter på arbete i stort. Duktiga fackmän utmärker sig för kluven yrkespersonlighet där deras självförtroende är beroende av osäkerheten. Den som bygger snett är för osäker, eller ”inte tillräckligt osäker”. Det gäller också författarskrået. Hoppas timmermannen Thorstensen fortsätter sin dubbla användning av pennan.