Gerillakrigaren som splittrar vänstern

Ann Charlott Altstadt om Amineh Kakabaveh - riksdagsledamoten som utmanar V-ledningens spretiga syn på identitetspolitik och hederskultur

Amineh Kakabaveh är riksdagsledamot för Vänsterpartiet, förortsfeminist och grundare till föreningen Varken hora eller kuvad. I våras delade hon en film på Facebook från högerextrema Nordisk Ungdom. En falsk logga och svensk undertext förespeglade att det var en SVT-dokumentär om en somalisk släkt som planerar en Sverigeflytt.

Efter 24 minuter insåg Kakabaveh sitt misstag, tog bort filmen och bad, efter Expos avslöjande, officiellt om ursäkt. Partiledningen bedömde dock att hon inte förstått allvaret i situationen och försatte henne i politisk time-out.

Därmed kom sprickan inom vänstern kring identitetspolitik och hederskulturen i öppen dager med både debattartiklar och politiska avhopp som följd.

I sin biografi Amineh, inte större än en kalasjnikov sammanflätar Kakabaveh sina erfarenheter från det förflutna med dagsaktuella ställningstaganden till en sorts deklaration av sig själv som politisk människa.

Uppvuxen i en fattig kurdisk bergsby rymmer hon som trettonåring till den socialistiska peshmergagerillan för att bekämpa både ayatolla Khomeinis diktatur och det egna folkets hårda repressiva klan- och hedersförtryck. Under svåra umbäranden lever hon i fem år som soldat och agitator innan hon 1992 kommer till Sverige via Turkiet som kvotflykting.

Avsnitten om flickans reglerade tillvaro i by och familjeliv och tonårsrekrytens livsfarliga frihet är en riktig bladvändare men utan känslospekulation. Berättelsens tema, bildernas styrka och detaljrikedomen gör liksom jobbet.

Ett ständigt närvande gott humör med politisk slagsida slätar över det komplexa i krig och konflikter. Men det skapar också en sammanhållen bild av den okuvliga krigaren Amineh som tidigt upptäcker att hederskulturens patriarkala kvinnoförtryck även finns i Sverige. Och även här motarbetas hennes kamp, av myndigheter och partikamrater.

Kakabaveh fick sin politiska skolning i peshmerga. Det är en ideologisk plats långt borta från identitetspolitikens Sverige där motsättningarna i samhället förklaras av den vita majoritetens förtryck av minoriteten och meningsmotståndare stämplas som fobiker.

Hon hävdar konsekvent ett socialistiskt jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv i arbetet mot hedersförtrycket men intar också ståndpunkter som i den svenska debatten avfärdas som rasism. Exempelvis förbud mot religiösa friskolor, att ett kvotflyktingssystem vore mer rättvist än dagens asylpolitik och att lagen om eget boende (ebo) ska skrotas då det bidrar till segregering.

Men jag antar att det mest kontroversiella är själva personen Kakabaveh som så starkt kontrasterar mot den politiska tidsandan.

Kakabavehs engagemang, liksom biografi, handlar inte om utsattheten inför svensk rasism utan om förtrycket och våldet inom fundamentalistiska/konservativa grupper som identitetsvänstern inte kan betrakta på annat vis än som just offer för denna rasism. Förklaringen till att framgångsrika personer, som Kakabahve, med invandrarbakgrund hävdar ett annat politiskt perspektiv brukar vara att de sålt sin sanna identitet och lojalitet för att få värma sig i de vita makthavarnas stugvärme. De är så kallade husn****r.

Frågan om huruvida Kakabahve skulle uteslutas blottlade just vänsterns svårigheter att navigera mellan identitetspolitiska föreställningar och små religiösa gruppers agenda under hotet från Sverigedemokraternas frammarsch.

I april fick Vänsterpartiet ett öppet brev från Afrosvenskarnas riksorganisation och Somaliernas paraplyorganisation i Skåne med frågan hur partiledningen ”ställer sig till Kakabahves rasistiska utspel” och ”vilka åtgärder som kommer att vidtas mot henne.”

Jag antar att det var den identitetspolitiska representationstanken som fick vänsterpartiets ledning att gå med på att ställas till svars av personer som inte ens är medlemmar i ett uteslutningsärende. Men Afrosvenskarnas riksförbund är mer en offentlig finansierad lobbyorganisation än företrädare för alla svarta i Sverige.

Vänsterns ideologiska villrådighet kan sammanfattas i det filmade femtio minuter långa möte där Jonas Sjöstedt och riksdagsledamoten Christina Höj Larsen under publikens jubel fastnade i den identitetspolitiska rävsaxen.

De försäkrade att partiet inte var rasistiskt, dömde ut Kakabahves filmdelning som rasism och protesterade inte när hon kallades rasist, islamofob och afrofob. Publiken frågade följaktligen gång på gång varför Kakbaveh då inte uteslöts och riktade självklart samma anklagelser mot dem som stöder henne med frågan vad ledningen tänker göra åt idéernas spridning i partiet.

När Sjöstedt försökte försäkra publiken att partiet var antirasistiskt oklanderligt framkom också den nya ideologiska hållning som ser människors attityder som huvudförklaring till samhällsproblemen och konflikter.

Sjöstedt menade exempelvis att rasismen är orsaken bakom regeringens asylpolitik och förklaringen till varför ingen folklig organisering sker mot de orättvisa ägarförhållandena. Rasismen är också det största hotet mot ett solidariskt och sammanhållet samhälle.

Det identitetspolitiska credot formulerades i mötets sista fråga: ”Jonas du säger att partiets medlemmar, de 20 000, ska bestämma om Aminehs uteslutning men kan majoriteten bestämma om minoriteten blivit kränkt eller inte?”

Många inom vänstern har av solidaritetsskäl anammat bilden av ett Sverige uppbyggt och delat av rasism, samtidigt som en liten religiös minoritet använder den identitetspolitiska världsbilden för att freda sin tro och livsstil.

Men hur ska klassamhället kunna förändras när delar av vänstern förklarar ekonomiska och sociala klyftor med den vita majoritetens attityder i stället för som en konsekvens av en politisk kamp där kapitalet i dag tagit ledningen och makten?

När vänstern tror att det är hudfärg och religion som sorterar människor i socialgrupper och inkomstdeciler, inte klasstillhörighet, så befriar de inte bara sig själva från förändringsansvar utan också makthavarna. De behöver bara fortsätta delegera skattemedel till föreningar, projekt, experter, konsulter och strateger i den lönsamma antirasist-, integrations- och inkluderingsbranschen medan vänstern jobbar vidare med de politiskt ofruktbara frågorna kring folkets felaktiga mentalitet.

Identitetspolitikens styrka är att hur än motståndaren förklarar eller argumenterar så blir den förmodat underordnade än mer kränkt och den förmodat överordnade än mer fobiker. Men det är inte vänsterpolitik – det är känslomässig utpressning. Svagheten är att det varken avslöjar, förklarar eller hotar den verkliga makten i samhället.

Amineh, inte större än en kalasjnikov är en fantastisk berättelse. Det unika i Kakabavehs livshistoria handlar inte bara om engagemang och erfarenheter långt bortom det vardagligt svenska utan om en politisk hållning. Hennes perspektiv är inte den särskiljande identiteten som invandrad kurdisk kvinna utan de universella värderingar som förenar oss alla som människor.

helskärm