Briljant novellsamling om dystopins ensamhet
Berättelser som hemsöker läsarens drömmar
Uppdaterad 2022-08-08 | Publicerad 2022-08-03
I Johanna Holmströms novellsamling Handbok i klardrömmar finns våldet alltid nära, i periferin, och smyger sig sakta närmare och närmare. Boken tar sitt avstamp i 2000-talets Finland, i vad som vid första anblick är vardagliga berättelser om vanliga människor. Men mörkret och ondskan lurar alltid bakom hörnet.
En förskollärare som drömmer om odödliga maneter blir slagen av sin man. En storasyster snattar ostmackor till sin hungriga lillebror, medan fåglar regnar ner på asfalten. En gamling gömmer stora, människoliknande, köttätande nakenhundar i lägenheten.
Genom läsningens gång färdas vi mot framtiden i lugn och maklig takt, och allt eftersom de små berättelserna mejslas ut inför oss går bokens värld igenom klimatkatastrofer och pandemier. Till slut släpps vi av i ett dystopiskt 2200-tal, där AI tagit över på människors bevåg och känslor är förbjudna eftersom de är hämmande.
Den gemensamma nämnaren bland novellernas figurer är den bottenlösa ensamheten de alla är drabbade av. Det finns inget kollektiv, och där gemenskapen finns är den bara på låtsas, för syns skull, i form av en instans som hjärntvättar barn till att bli framtidens kallblodiga mördare.
Men trots obehaget, kylan och mörkret som finns i varje novell sker det en skiftning i tilltalet ju närmare den dystopiska framtiden vi kommer. När monstren går från att vara våldsamma män och kärlekslösa mödrar till att bli robotar och världshärskare, blir figurerna än mer ensamma men också mer sökande till sin natur.
De försöker förstå världen de har hamnat i, de går tillbaka till att fundera över livets existentiella frågor istället för att ge upp. Och när gemenskapen inte längre är på låtsas uppstår det något magiskt. En eld brinner, läppar möts, och livet kan börja.
I förlagets beskrivning av rollfigurerna står det: ”Bjud inte in dem för länge. De kan bli gäster som hemsöker dig”. Och jag ska erkänna att Silja i novellen Syskonbädden faktiskt hemsökte mig i en dröm samma kväll som jag läste den, men utöver det känner jag en märklig saknad efter dessa gäster när jag läst ut boken. Efter Lines skrikande lillebror och Jonas som är olyckligt kär och miserabel.
Efter den gamle mannen som under sin dödshjälp sitter på verandan i en alternativ verklighet, och reflekterar över världen han lämnar till sina barn och barnbarn. ”…att varje generation har sin egen kris att lösa och att det blir deras livsberättelse. Kanske är undergången deras livsberättelse, men då är det så.”
Noveller är inte enkla att skriva, det krävs en särskild sorts precision för att lyckas hålla en berättelse så kort och spännande att läsaren bygger vidare på den i huvudet. Och skriver man en novellsamling där alla berättelser är sammanlänkade, befinner sig i samma värld, är det lätt att de känns krystade.
Men Johanna Holmström har skrivit en briljant samling där alla noveller håller samma höga nivå, där de små koderna som knäcks när man förstår hur allt hänger ihop inger samma känsla som jag hade när jag var tonåring och läste Absolut Per Nilsson (tänk att alla karaktärer jag älskar får mötas!).
Berättelserna i Handbok i klardrömmar växer fram likt den täta vegetationen i skogsrummet på framtidens Abiogenesis, och jag läser som om jag vandrar bland de enorma bladen av monstera deliciosa. Stryker med handen över den fuktiga barken, och allt jag vill är att gå djupare, djupare, djupare in.