Putin vill ha det ryska regimer alltid vill ha
Att imperier går under blir ganska självklart om man studerar historien
Publicerad 2022-06-18
Dick Harrisons bok Imperiernas fall inleds med Bibelns berättelse om Babylons kung Nebukadnessar (i Daniels bok). Drömtydaren Daniel förstod kungens dröm om en staty med fötter av lera. Imperiet stod på en instabil grund och skulle rasa samman.
Det första kända imperiefallet är det akkadiska riket (i nuvarande Irak) som klappade ihop redan på 2150-talet f Kr. Efter Babylon och Akkad fortsätter boken att räkna upp stormaktsprojekt som erövrade grannländer, hade gudarna på sin sida och skulle vara för evigt.
Trots att boken är tjock blir det lite väl ytligt när alla imperier ska klämmas in.
Det är bra att Harrison inte begränsar sig till Sydeuropa och Mellanöstern utan även tar upp till exempel mayariket. Men det skulle snarare behövas en hel bok om mayariket än en sammanfattning på fyra sidor.
Romarriket och Kleopatra hör till allmänbildningen, men det finns andra böcker om det. Sveriges stormaktstid har Harrison själv skrivit intressantare om tidigare.
I den senare delen av boken möter vi de högaktuella imperieprojekten USA och Ryssland, tidigare känt som Sovjetunionen, ännu tidigare känt som Ryssland. Harrison beskriver hur USA och Sovjet konkurrerade under början av kalla kriget. Men på 1960-talet samarbetade de ganska bra och delade upp världen. USA fick Latinamerika och Sovjet kunde härja fritt i Östeuropa.
På 1980-talet började de rusta i kapp igen, det sovjetiska imperiet lyckades inte hålla jämn takt och vältes av polska varvsarbetare och afghanska gerillakämpar.
Efter kalla kriget var USA och Ryssland allierade igen och Sverige avvecklade sitt försvar eftersom vi litade på Washington. Men samförståndet sprack och nu vill Putin åt ungefär samma områden som ryska regimer alltid har försökt kontrollera. Ivan den förskräcklige, Katarina den stora och Josef Stalin skulle ha känt igen sitt imperium, menar Dick Harrison.
Att imperier går under är ganska självklart om man studerar historien. Vi vet inte hur och när, men förr eller senare faller de.
Ändå skriver dagens historiker sina avhandlingar på engelska, av samma anledning som de skrev dem på tyska fram till februari 1943.
En gång var Forum Romanum i Rom den civiliserade världens centrum. I dag äter turisterna glass där och det är vanligare att svenska gymnasiestudenter pluggar japanska än att de lär sig latin.
Men Europa blev inte nödvändigtvis en fredligare plats bara för att det grymma romarriket föll. Folkvandringstiden var inte så kul den heller.
Om USA-imperiet kraschar skulle det bli färre statskupper i Latinamerika. Men i övrigt finns det ingen garanti för att världen blir bättre. Det beror ju på vad som kommer i stället. Imperier kan ställa till stor skada, både när de byggs upp och när de faller ihop.