Varför spelade pappan in samtalen med Berit?

I dokumentära serieromanen ”Nästa fredag” försöker Tomas Z Westberg begripa förälderns beteende

Eric Rosén

helskärm

Vad tusan är det som pågår mellan Krister och Berit? I serieromanen ”Nästa fredag” söker Tomas Z Westberg svar på det mysterium jag nyss saknade all kunskap om och absolut inte visste att jag så gärna ville lära mig mer om. ”Vad vet vi egentligen om våra föräldrar, och deras tidigare liv?”, frågar sig Westberg i efterordet.

Ledtrådarna han kommit över är gamla rullband, där hans pappa spelat in ett antal telefonsamtal han hade 1965, sju år innan Tomas föds. Varför de spelats in framgår inte. Men att pappa Krister, romanens huvudperson, har en relation till Berit, och att förhållandet tycks ha sina bekymmer, står klart.

Tomas Z Westberg har tidigare gett ut tre serieromaner, samtliga självbiografiska, men flyttar i och med ”Nästa fredag” (TZW Produktion) blicken från sig själv till farsan och till förr i tiden. Serieromanen dokumenterar utan utsmyckning vad som sägs på banden och fångar på så sätt all den tomhet, osäkerhet och sociala avighet som finns i livets många haltande interaktioner. Så här kan det låta när Krister och Berit försöker hitta tillbaka till en förlorad förtrolighet:

– Har du lagt av?

– Va?

– Har du lagt av säger du?

– Ja, nej, jag gör ingenting.

– Nähä.

– Jahopp.

– Ja-o.

– Jahopp.

– Springer du i skogen någonting då?

– Springer? Nej. Nej! Haha. Det är dåligt med det.

I ”Nästa fredag” finns några enkla men fina teckningar av Högdalen, med sina höghus, men nästan hela romanen utgörs av teckningar där Krister, ritad framifrån i halvkropp med telefonen mot örat, babblar på eller lyssnar. Ofta skiljer sig bilderna så lite från varandra att man kan undra om bara dialogrutorna ändrats. Märkligt nog fungerar det bra, läsaren kommer nära. Huvudpersonens ensamhet, utsatthet och indignation, hans trevande försök att nå fram, förmedlas effektivt genom det statiska och repetitiva bildspråket.

Det är inte helt lätt att beskriva denna tämligen minimalistiska, möjligen även anspråkslösa, återgivning av en handfull telefonsamtal som inte sätts i större sammanhang. Det enda jag säkert kan slå fast är att Westberg erbjuder läsning lika finurlig och engagerande som den är bagatellartad och parentetisk. Att göra en skärva äkta liv i en stockholmsförort för 60 år sen till en angelägenhet i dag är att låta människan bli sedd. Det dokumentära berättandet gör oss betydelsebärande oavsett vilka vi är, teckningarna fiktionaliserar och förhöjer våra öden.

”Nästa fredag” är ett verk som först känns snabbt förglömligt. Men trots det kommer jag på mig själv med att långt efter avslutad läsning flina till vid tanken på berättelsen, alldeles innan melankolin smyger in och tar dess plats.