Nej, livet utan barn är inte alls meningslöst

Det vore en seger för alla om normerna inte var så starka

Anna Andersson

helskärm

Ett vanligt sminkideal bland tjejer är att det ska se naturligt ut. Män säger ofta att de gillar tjejer som är ”naturligt snygga”. Där finns relationen mellan kvinnor och ”det naturliga”: det är ett ideal men det behöver inte vara naturligt. Och när man synar ”det naturliga” i sömmarna så hittar man nästan alltid normer och attityder skapade av oss människor – just i vår tid till exempel är en ”naturligt snygg” kvinna alltid smal. Normerna varierar mellan tid och rum men är alltid lika användbara för att hålla kvinnor på plats.

När det kommer till kvinnors reproduktion och familjebildning är det väldigt safe att hänvisa till ”det naturliga”. En orsak är förstås att själva barnalstrandet – så länge ett totalt mysterium för manskligheten –  är en biologisk process. I dag vet vi rätt väl hur det går till men har också börjat rucka på vad som tidigare var just naturliga begränsningar. Par som har svårt att få barn, eller samkönade par, kan få hjälp. Kvinnor kan bli mamma på egen hand och/eller senare i livet. Är det naturligt? Spelar det någon roll?

Det här bidrar till att familjenormer förändras, synen på vad som är normalt. Det gör förstås även politik och samhällsutveckling. Ibland kan även de segaste normer förändras rätt snabbt. Till exempel tog det oss i Sverige knappt två generationer att stampa ut den religiöst skapade skammen runt ”oäkta barn”, en norm som plågat kvinnor och barn i århundraden.

Men att någon gång föda barn är fortfarande det normala, i betydelsen det vanliga. Omkring 86 procent av alla kvinnor i en given svensk årskull gör det, en rätt stabil siffra över tid. Journalisten och författaren Sara Martinsson tillhör vid sin 40-årsdag de övriga 14 procenten – de onormala? Hon är ambivalent i barnfrågan. Å ena sidan har hon ett mycket tidigt barndomsminne, en insikt som gjort starkt intryck, om att hon aldrig ska bli någons mamma. Hon har heller inte under sina 40 första år känt någon barnlängtan. Å andra sidan inser hon att hon aldrig riktigt gått till botten med frågan, är det något hon trycker bort? Om hon aldrig får barn, vem blir hon då? Hon bestämde sig för att borra i frågorna och har nu skrivit essäsamlingen ”Kvinnor utan barn”.

Själv ligger jag cirka tio år före Sara Martinsson och jag känner igen mig. Jag har också varit runt 40, suttit hos en terapeut och benat i om det inte är så att jag egentligen vill ha barn. Att jag tycker mig ha ett gott liv – är det en livslögn jag snickrar på? Svaret vi kom fram till var nej, jag ville inte ha barn (inte tillräckligt mycket i alla fall). Däremot ville jag gärna bli av med känslan av att vara onormal, i betydelsen konstig.

För ”det heterosexuella livsmanuset” är potenta grejer. Familjebildning är en så central del i det att man kan få intrycket av att hela ens liv stannar av om man aldrig tar det steget – och det är en känsla som göds av samhällets normer och fördomar. Historien fäster fortfarande attribut som ”självupptagna” och ”mindre kärleksfulla” på oss. Man kan få sin kvinnlighet ifrågasatt – ”onaturlig!” – får finna sig i närgångna frågor och att bli avkrävd principer, som om barnlösheten alltid vore ideologisk eller programmatisk. Extra tydligt blir det för de ofrivilligt barnlösa, som inte bara måste leva med sorgen över barn som aldrig kom utan dessutom med omgivningens fördomar.

Så Martinsson gräver ner sig i kvinnans reproduktion. Historik, statistik, politik, kritik. Enskilda fakta som svider: av de som mellan 1935 och 1975 underkastades de svenska steriliseringslagarna var 93 procent kvinnor. Barnlängtan, är inte den mest kulturellt betingad? Hur snabbt avtar faktiskt en kvinnas fertilitet, är det rätt att skrämma alla över 35? Hon låter undersöka sina egna äggstockar – en rutingrej i dag – och än tycks det inte var försent. Och i framtiden, kommer vi att odla barn utanför kvinnokroppen då, och vad betyder det i så fall för kvinnans ställning? Skulle det göra oss fria eller skulle vi bokstavligen förlora vår raison d’être?

Martinsson refererar generöst vad andra skrivit tidigare (titlar som ”Barnlös – värdelös?” skvallrar om stämningen), förlorar sig i ibland i för långa referat och skriver som bäst när hon landar hos sig själv.

Det går inte att komma ifrån att barn i vår tid har blivit mer av en statusfråga. Tidigare var den vanliga barnlösa kvinnan högutbildad, satsade på arbetet – den iskalla karriärkvinnan, ni vet. I dag är hon oftare fattig och lågutbildad – slarvan, ni vet. Förr var det de fattiga familjerna som hade en massa ungar (dåligt), i dag är det de rika (bra). Lägg på det en utveckling då hög status via algoritmerna kan förstärkas och bli till reda pengar genom glossig förpackning, och vi sitter där med mammafundamentalister och mammfluencers som visar för oss andra hur ett lyckligt/lyckat liv ser ut. Ett normalt och naturligt kvinnoliv.

Då är det lätt att tro att konflikten går mellan kvinnor med barn och kvinnor utan. Men det är att stirra för mycket på sitt eget predikament. Finns det någon enklare grupp att fylla med rädslan av att vara onormal, kanske onaturlig, än mammor? Amning, till exempel, har jag förstått är en känslig fråga. Samsovning. Skärmtid. Tillsatser i maten. Möjligheterna att göra en mamma osäker tycks oändliga, och det är inte svårt att även som barnlös sympatisera med dessa stackars morsor som bara vill göra rätt. Även om de har ett barn som fasad för sin ”naturliga kvinnlighet” så tycks de också digna under normer.

När kvinnor hackar på varandras livsval måste man säga att patriarkatet har lyckats sällsynt väl med sin trollning. För, som Sara Martinsson konstaterar: ”När mödrar och kvinnor utan barn ställs i konkurrensförhållande till varandra blir kvinnor som grupp försvagade”. Kvinnors reproduktion har alltid varit en politisk fråga, och är så än i dag. Sverige har just nu ovanligt låga födelsetal. Trots det hör man åter farhågor om att ”fel” kvinnor föder barn i Sverige – fattiga och invandrade – och allt oftare hörs förslaget om att därför slopa flerbarnstillägget. På högerflanken gaggas det om ”folkutbyte”, att fler vita kvinnor måste föda fler barn. Fortfarande vill politiska krafter hellre straffa och klämma åt kvinnor, än att skapa ett samhälle som känns tryggt att föda barn till. Att mota tillbaka dessa krafter ligger givetvis i alla kvinnors intresse.

Jag rekommenderar inte barnlöshet som en politisk handling, jag vet inte om det som Martinsson skriver kan finnas en ”subversiv kraft” i den – men vid sidan av andra reproduktiva rättigheter måste det ses som ett legitimt val. Det finns ingen skam i det, och inte heller blir livet tråkigt och meningslöst. Jag vet inte om någon behöver höra det men jag har inte ångrat min barnlöshet (stickreplik från Samhällskören: ”ÄN!”). De fördomar jag mött väger lätt i jämförelse med friheten i att själv äga min tid och mina pengar – inte heller ”i längden” tröttnar jag på den. Är det naturligt? Det skiter jag i.

Beslutet att bli någons mamma eller inte måste få vara den enskilda kvinnans privilegium och plåga. Men det vore en seger för alla om normerna inte var så starka att de dränkte den egna inre rösten. Det är definitivt vad jag hade önskat min k. dotter, i fall jag hade någon.