Drottning under hypnos når inte hela vägen fram

I Ulrika Kärnborgs ”Lejonburen” blir drottning Kristina och Oxenstierna lite för moderna

Claes Wahlin

helskärm

Det heter att bra författare stjäl, sämre lånar. Ulrika Kärnborg, som efter Saturnus tecken om Axel Oxenstierna nu fortsätter med Lejonburen om drottning Kristina, har använt Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell som modell. Hos båda författarna tilldrar sig handlingen i de högsta kretsarna. Liksom Cromwell kom Oxenstierna från enkla förhållanden, och makt, mord och äktenskap är teman hos såväl Mantel som Kärnborg.

De båda författarnas metod är snarlik; att låta berättaren smyga in i personernas medvetande för att ge läsaren tillgång till deras tankar och känslor. Dessa inre monologer är skrivna i ett pseudohistoriskt presens, en prosa där personerna och berättaren, till skillnad från läsaren, inte vet vad som komma skall. Den språkliga lojaliteten skapar en fiktion där det historiska skeendet föds i varje mening.

Hos Kärnborg får vi ta del av Kristinas vuxenblivande, vad hon känner och tänker fram till abdikationen, parallellt med en åldrande Oxenstierna. Men Kärnborg avviker från Mantel. Kristinas liv framkallas under hypnos. Hon befinner sig efter abdikationen i Paris, isolerad av fransmännen på slottet Fontainebleau efter att en smula drastiskt ha låtit avrätta sin överhovstallmästare Monaldesco för spioneri. Under en viss läkare Le Brun försätts hon i hypnos, varpå hennes hittillsvarande liv återges i ett – nästan genomgående – pseudohistoriskt presens.

En orsak till att berättande inte fullt ut håller sig i presens beror på att det här, till skillnad från i Saturnus tecken, saknas en inledande personförteckning. Möjligen är det en redaktörs beslut, men konsekvensen blir att Kärnborg tvingas komma med förvisso korta, men likväl förklaringar till läsaren om vilka personerna är. Kanske går det inte att lita till svenska läsares historiekunskaper i samma utsträckning som Mantel litar på de brittiskas.

”Lejonburen” är likväl ett snäpp bättre än den förra romanen. Oxenstierna är knappast den mest tacksamma romanpersonen, Kristinas tillvaro med en måttligt intresserad, och strax frånvarande mor (änkedrottningen Maria Eleonora), ger större dramatiska möjligheter. Hennes tvekan kring kronan, de religiösa grubblerierna och framför allt en självständighet sätter henne i opposition mot såväl maktens gubbar som en religiös konsensus.

Romanen når trots detta inte riktigt fram till det högdramatiska skeendet som ändå måste ha präglat såväl tiden som Kristina. De privata omständigheterna kring Oxenstierna och Kristina tar lite för stor plats, de framstår också lite för moderna i sina reflektioner över sina respektive belägenheter. Vad jag antar blir en tredje del, när Kristina bosätter sig i Rom och blir konstmecenat, är förhoppningsvis en mer tacksam tid att skildra i den historiska romanens form. Då kan lånen från Mantel adlas till en framgångsrik stöld.