Kvinnokämpen i världens mitt

Anneli Jordahl om svenska stjärndiplomaten Agda Rössel: Perfekt stoff för en biografi

Anneli Jordahl

Vem var Agda Rössel? Jag ställer frågan i min omgivning. De äldre vet direkt: FN-ambassadör. Feminister – som kan sina pionjärer i samtidshistorien – vet också: Hon var det första kvinnliga FN-ambassadören. För andra är hon okänd. 

En av socialdemokratins portalgestalter Agda Rössel (1910–2001)  levde ett liv fyllt av ytterligheter. Ett kontrastrikt drama, och därför ett perfekt stoff för en biografi. Allt blir en underhållande samtidshistorik om efterkrigstidens världspolitik.  Efter FN-karriären sattes nämligen Agda Rössels diplomatiska förmåga ytterligare på prov när hon placerades i totalitärt styrda länder. I Belgrad, i Prag och i juntans Aten.

Uppväxten med fem syskon i en by utanför Gällivare var materiellt spartanskt men mänskligt rik. Föräldrarna var uppmuntrande och lekarna i vild natur gav frihetskänsla. Pappan var en politiskt intresserad banvaktare, vars intresse smittade av sig på dottern Agda. Mamman ansåg att flickor och pojkar var lika mycket värda. Sådant sätter så klart spår: Självkänsla. 

Agda Jäderström höjde utlåningsstatistiken på biblioteket och var markant studiebegåvad. För att hon skulle få studera på Socialinstituet (klassisk klassresenärsutbildning. Ingen kan ens föreställa sig Handelshögskolan) krävdes en crowdfunding där släkt, vänner och grannar la en slant.  Studielånet kom ju först 1965, tack vare Olof Palme som ansåg att högre utbildning borde vara tillgänglig även för mindre bemedlade.

I Stockholms studentkretsar träffade hon författaren och socialdemokraten James Rössel och ömsesidigt tycke uppstod på stört. Dessvärre blev relationen problematisk eftersom hans Östermalmsfamilj motsatte sig sonens val av en arbetarflicka. Dessutom blev samvaron disharmonisk eftersom James Rössel led av psykisk ohälsa. Skilsmässan blev ett faktum efter ett par år.  Agda Rössel ansvarade ensam för två barn samtidigt som hon fortsatte sin målmedvetna karriär. Där om var hon orubblig och hon klarade ut det med hjälp av kollektivboende och av närstående.  Hon fick snabbt hög position inom arbetsmarknadsstyrelsen och hon blev chef inom Rädda Barnens hjälpverksamhet. Under 50-talet tilldelades hon FN-uppdrag, som ledamot för Sveriges delegation i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. I generalförsamlingen satt hon 1952–1954. En av vännerna var Alva Myrdal.

Utrikesminister Östen Undén var imponerad av hennes skicklighet och orädda framtoning. Men när han utsåg Rössel för posten som FN-ambassadör 1958 möttes det av starkt motstånd på utrikesdepartementet. En kvinna! Och utan den korrekta diplomatskolningen! Det blev ett mediedrev i klassförakt mot Agda Rössel, där Svenska Dagbladet gick ut hårdast.

Rössel stod pall, arbetade ännu furiösare, sov ett par timmar per natt och steg upp lika snygg i håret som alltid.  Strax åtnjöt hon respekt för sin gärning där hon arbetade som ensam kvinna bland sextio FN- ambassadörer. Hennes huvudspår är i dag dagsaktuella. Kampen mot kvinnlig könsstympning blev en hjärtefråga, liksom flyktingmottagande. I en intervju 1958 säger hon: ”En linje i svensk flyktingpolitik som jag personligen är mycket tacksam för är att vi aldrig splittrar familjer”.  Jag förställer mig hur upprörd hon skulle vara om hon levt i dag.  

Författaren till den här biografin Elin Jäderström skriver att det varit lättare att fånga yrkeskvinnan än privatpersonen. Agda Rössel skrev aldrig dagbok och hon hade omvittnat stark integritet. Jäderström – som aldrig träffat sin berömda släkting – bygger biografin på arkivmaterial och egna intervjuer med släktingar, vänner och kollegor. 

Ingvar Carlsson och Birgitta Dahl förmedlar minnen och sonen Robert Rössel tycks ha ärvt mammans diplomatiska begåvning. Han talar med stolthet väl om sin mor, men läsaren förstår att han och systern Nina lidit av en frånvarande mamma.  Det hände att Agda Rössel med sorg berättade om dottern som blev drogberoende och tog sitt liv.

Ännu en berättelse om ensamstående yrkeskvinnors kamp. Priset de får betala vad gäller skuld och skam när barnen kommer i kläm är alltid högre än för karriärmännen. Kanske blev hårt arbete ett sätt att uthärda. Agda Rössels arbetskapacitet kunde plåga hennes medarbetare. Hon blev känd för att vara sträng och samtidigt ett socialt geni som ordnade livfulla tillställningar på residenset. Vid sen timme kunde det uppstå värdefulla samtal mellan oliktänkande. 

Manliga ambassadörer hade hustrur som skötte värdinneskapet medan männen höll i de viktiga samtalen. Agda var tvungen att dubbelarbeta.  Det påstods att hon var ”one of the boys” och hade svårt för umgänge med kvinnor. Men sägs inte det om alla kvinnor som i yrket tvingas spela på maktmännens planhalva?  Med Dorothy Parker-kvicka repliker bet hon ifrån när männen försökte förminska henne.

Journalisten och författaren Richard Swartz – vars släkting också var diplomat – blev vän med Agda 1970 när han studerade i Prag. Han kallar henne ”aktivist och ambassadör i ett” eftersom hon hjälpte oppositionella. Det gjorde hon även som stationerad i Aten. Swartz säger att ” det proletära kortet blev hennes främsta ess i rockärmen”.

Hon sköt med bössa i ett möte med Tito, hon visade hur man kör tåg och ett möte i en gruva ledde till att hon, till skillnad från männen, åkte ner i schaktet.  Hennes personlighet syresatte kvalmig mötes-luft.  Diktatorn Tito åt knäckebröd med kaviar i hennes kök samtidigt som hon sålde in svenska varor.

Men oavbrutet fanns en kritik mot Agda Rössel, på UD kvarstod den. Det ansågs vara en svaghet att hon delegerade protokollskrivandet.  I sin tidiga bana fick hon bakläxa på en rapport. Det satt i som en tagg av osäkerhet. 

Inte oväntat var det ett aktivt pensionärsliv hon levde i Stockholm. Politiker och företagare anlitade henne som rådgivare. Hon blev en beundrad föregångare. 

Ett sant nöje att lära känna henne i detta sympatiskt tecknade personporträtt. Skrivet med stil och med varsam balans mellan det offentliga och privata.