Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

Oemotståndligt deprimerande

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-28

Återupptäckta Richard Yates har en hård men humoristisk blick på människorna

Den amerikanske författaren Richard Yates (1926–1992) debuterade 1961 med den på senare år återupptäckta "Revolutionary road". "The easter parade" kom 1976.

rsta kapitlet i Easter Parade slutar med att en flicka oroligt vakar över sin storasyster. Systern vilar på soffan i ett främmande vardagsrum efter att ha slagit sig blodig under en lek. Hennes öga är oskatt, men: ”så länge hon levde snirklade sig ett tunt litet blåvitt ärr, som ett tveksamt penndrag, från ögonbrynet ner över ögonlocket, och Emily kunde aldrig titta på det utan att minnas hur väl hennes syster hade uthärdat smärta.

Dessutom påminde det henne, gång efter annan, om hennes egen benägenhet att gripas av panik och hennes bottenlösa skräck för att vara ensam”.

Smärttåligheten och skräcken för ensamhet ska komma att bestämma systrarna Sarah och Emily Grimes olyckliga öden. De är lika determinerade som i en grekisk tragedi, men med en nittonhundratalsförklaring – skilsmässobarn, frånvarande far och ensamstående mor. Det är mamman, Pookie, som har lämnat dem i det där främmande hemmet medan hon är ute och fixar jobb.

Pookie är en ytlig, misslyckad (”hon lärde sig aldrig riktigt att hålla läppstiftet innanför munnens konturer, vilket förlänade henne ett uttryck av förvirrad och sårbar osäkerhet”) och med tiden alltmer försupen kvinna. Porträttet av henne är skoningslöst, en skicklig gestaltning av en sårad dotters sätt att betrakta sin mor. Avskyn och skammen, det misogyna.

Genom Emilys blick ser läsaren Pookies ansikte lösas upp när hon dricker och berättar ”långa poänglösa anekdoter” och ”hennes knän gled längre och längre isär tills man skymtade överkanten på strumporna med sina strumpebandsspännen, de skuggade, slappa insidorna av hennes lår och slutligen grenen på hennes underbyxor”.

Richard Yates är mer naturalist än realist. Han klär av snarare än beskriver sina romangestalter. Den snygga, skarpa prosan visar upp dem i förvirringen, självbedrägeriet, desperationen, ensamheten. En mänsklig ynkedom som är svår att stå ut med och omöjlig att inte känna igen sig i, oavsett vilka skitomständigheter – taskiga barndomar, strukturellt förtryck, missbruk – den kommer sig av eller utmynnar i.

Berättelsen om Emily Grimes liv från trettiotal till sjuttiotal är en bladvändare om en kvinna som försöker leva ett ”oberoende” liv i New York och på vägen kommer att förlora och svika både sig själv, sin syster och sin mamma. Hon har ett antal romanser med olika män, men nästan inga vänskapsrelationer, gör allt sämre karriärval och dricker mer och mer sprit. Det är deppigt som helvetet. Och oemotståndligt.

Kerstin Gustafsson har gjort ett fint arbete med att överföra Yates diskret fantastiska formuleringskonst till svenska. Här finns en humor, ett slags mörk, torr glädje, som beror av en exakt tonträff. Det enda jag undrar över är titeln – inuti boken får det stå ”påskparad”, men det var tydligen inte tillräckligt snärtigt för utsidan?

Richard Yates har en hård och klar blick på människorna och världen. En sorts förståelse som gör det lika svårt att fördöma som att förlåta. Förtvivla är väl det som återstår.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.