Hatattack mot arbetarklassen
Uppdaterad 2016-11-28 | Publicerad 2015-06-04
Carl-Michael Edenborg om den homosexuella Édouard Louis litterära hämnd
Den 22-årige fransmannen Édouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule blev en bästsäljare när den släpptes förra året, nominerades till det finaste franska litteraturpriset och översattes till många språk.
Klasshat finns överallt och kommer till uttryck överallt inom kulturen. Men det är inte helt vanligt att en som själv kommer från arbetarklassen fullständigt ursinnigt och oförsonligt angriper den plats den kommer från.
Men det gör Édouard Louis. Hans korta roman är inget annat än ett frontalangrepp på den inskränkta, miserabla nordfranska arbetarklassen.
När överklassmannen George Orwell störtdök i East End och Quartier Latin på 1920-talet skildrade han med socialt patos det elände han mötte i den klassiska Nere för räkning i London och Paris från 1927. Och när Hubert Selby jr målade fram Brooklyns pundare och horor i sin nyligen översatta roman Slutstation Brooklyn från 1964 finns även där mitt i hopplösheten små öar av ömhet och mänsklighet. Till och med i Jan Fridegårds tidiga arbetarromaner, som får ett svart hål att se ut som ett tomtebloss, bankar ett hjärta innanför den sotiga, hostande bröstkorgen.
Men i Göra sig kvitt Eddy Bellegueule finns inga sådana försonande drag. Han lägger inte band på sin kränkta bitterhet. Berättaren Eddy tillåter sig att vara rasande och förtvivlat aggressiv. Han hänger brutalt ut sina närmaste. Han riktar ett blixtkrig mot den nordfranska arbetarklassen där han växte upp. Språket fräser, gnistrar, ylar och skenar över sidorna, en eloge till översättaren Marianne Tufvesson för den insatsen.
Eddys namnlösa by domineras av försupna, sönderarbetade män som slår och mobbar andra män och sina barn och sina hustrur, som de helst vill ha som hemmafruar eftersom riktiga män inte låter sig försörjas av kvinnor.
Den unge Eddy – namnet borde göra honom till en av de ”hårdingar” han aldrig lyckas sälla sig till – är tyvärr fjollig, ger ifrån sig gälla utrop, vill klä sig i sin systers kläder, vickar på rumpan och viftar med händerna när han pratar. Hans öde är beseglat.
Under bokens drygt första halva skildras liksom i en helvetesfresk tillvaron i ett skitigt, fattigt, lerigt nordfranskt landskap. Berättaren blir dagligen spottad i ansiktet av två mobbare. Han väljer själv platsen i skolan: ett undanskymt hörn där ingen annan ser.
Farsan misshandlar sin fru och barnen. Farsans kompisar misshandlar sina fruar och barn. Farsorna misshandlar varandra. Louis hänger med illa dolt hat ut sin familj, syskon, kusiner, klasskamrater. Ingen försoning, ingen nåd. Inga fingrar emellan. Männen i byn, som älskar att springa omkring nakna på fyllan, hatar främst bögar, men också överklassgubbar och araber. Föraktet och det dolda självföraktet exploderar regelbundet i katarakter av blod.
Här finns ingen försoning i skildringen av arbetarklassen. Arbetarklassen är skit. Om jag vore en av dem vore det inget snack om vilket parti jag skulle rösta på.
När en tredjedel av den explosiva texten är kvar, träder bögtemat fram tydligare. I en upphetsande och intim skildring berättar Louis om hur han som tioåring ligger med tre andra pojkar. De som har ringar på sig är kvinnor. Det är nu han inser vem han är.
Men leken upptäcks. Örfilar och kränkningar följer. Mobbandet i skolan blir än värre. I parenteser kommenterar författaren händelseförloppet. Här är språket annorlunda, format av hans nya liv på elitskolan École Normale Supérieure. Det är hit han räddas till slut. Det är hit hans beslut att rymma leder honom. Bort från helvetet på jorden, arbetarklassen.
Det är här alla är bögiga. Det är här han inser att själva det borgerliga är bögigt. Det är här han inser att klasshat och homofobi och misogyni och rasism hänger ihop.
Den vanliga skildringen av klassresan handlar om hur jobbigt det är att lära sig nya sätt att bete sig, att klä sig rätt och äta med kniv och gaffel. Men där finns också ofta en nostalgi över det råa och hjärtliga i uppväxten.
Édouard Louis saknar nostalgi. Han har lyckats fly från en mardröm. Och skrivit en bästsäljare på kuppen.
