Slaktar vänsterns heliga kor

Björn Werner om ett vågat upprop för röd populism

helskärm

Det finns ett före och ett efter Åsa Romsons tårar. Innan tårarna, som rann medan hon tillsammans med en sammanbiten Stefan Löfven stängde Öresundsbron fanns en vänster som brann för en fri och öppen värld för alla. Efter tårarna – en vänster som bittert försöker finna sig i att världen inte är god. Att historien kan gå bakåt. Det är i detta tillstånd det Populistiska manifestet skrivits.

En bok som inte hade kunnat publiceras innan dess, den där dagen under flyktingkrisens kalla höst 2015. I vart fall inte utan risk för de båda författarna Åsa Linderborg och Göran Greiders anseende och karriärer. 

Det författarna med 151 korta, välunderbyggda och välformulerade teser inte minst gör är nämligen att med tydliga argument demolera den antirasistiska och feministiska liberalvänster som fram till dess med tilltagande styrka präglat arbetarrörelsen sedan Berlinmurens fall. Boken är ett basebollträ svingat i full kraft med ”klass” skrivet i röda bokstäver på båda sidor.

För Linderborg och Greider vill prata klass. Och de vill inte klä orden när de gör det. För att skapa en vänsterrörelse som fångar upp mer än medelklassens goda vilja, en rörelse som faktiskt vinner val räcker inte Åsa Romsons tårar. Det krävs, menar de båda författarna, en kraftfull och tydlig populism som talar till de människor som faktiskt behöver välfärdsstaten. Inte bara nyanlända, utan också de vita kränkta männen, och deras familjer. Arbetarklassen och prekariatet som socialdemokratin glömde.

Därför måste vänstern kunna prata om flyktingvolymer – med ett obegränsat inflöde av människor kan inte välfärden planeras.

Vänstern måste våga omfamna nationalstaten – utan den finns ingen politisk enhet att organisera sig kring. Vänstern måste förstå att mångkultur inte bara är ett positivt begrepp – den bidrar också till segregationen. Och så vidare. På område efter område (för många för att rada upp här) slits tabubelagda fält ur högerpopulismens händer och omformuleras för vänsterns ändamål, gärna med hjälp av en iskall men stringent marxistisk materialistisk analys: vem äger medlen och vem blir därför lidande?

Jag gillar denna masslakt av nyss heliga kor. Det bådar om inte annat gott för ett framtida debattklimat. En vänster som vågar prata öppet och ärligt också om det förbjudna, som premierar intellektuell hederlighet framför ryggdunkande är en vänster som kan uträtta betydligt mer än interna knivhugg. Att två av landets mest namnkunniga vänsterdebattörer vill gå vidare från det gamla och blicka mot nya sätt att ta sig an vänsterns utmaningar höjer automatiskt taket för det politiska samtalet. En gärning nog i sig själv.

Det ligger också mycket i bokens grundtes. Vänstern behöver en politik som inte bara riktar sig till en bemedlad medelklass och nyanlända. Författarna går till och med, trots sin uppenbara kärlek för just arbetarklassen, så långt som att konstatera att den verkliga kampen ligger i en union av arbetarklass och medelklass mot kapitalägarna och de högavlönade, oavsett etniskt ursprung. I den slutsatsen finns en sann politisk potential.

Men det här är en bok som ställer frågan ”hur kan vänstern” snarare än ”vad vill vänstern”. I sin iver att hitta möjliga vägar att vinna tillbaka arbetarklassen ur högerpopulisternas grepp försvinner nämligen en hel del drömmar på vägen. Kanske har de båda tittat så länge på Corbyns post-brexit Storbritannien att han fastnat på näthinnan. För här går de på en del villovägar.

Nationalstaten först. Linderborg och Greider anser att nationalstaten är en strålande plattform för politisk organisation också för en arbetarrörelse, alldeles oavsett hur mycket arbetarna världen över skall förena sig. Åtskilliga av de 151 teserna återkommer till just detta. EU lyser däremot nästan helt med sin frånvaro.

En svårsmält pragmatism. Nationalstaten må vara ett ljuvligt verktyg för politisk maktutövning, men författarna pratar inte mycket om faktumet att världsekonomin alldeles oavsett hur mycket Sverige är en nationalstat är global. Så länge Sverige vill befinna sig på samma utvecklingskurva som resten av världen är landets rörelseutrymme inte alls så stort som författarna låtsas. Vill vänstern på riktigt möta kapitalet måste den göra det på en global nivå. Arbetarrörelsen kan för all del låsa fast sig i nationalstaten om den tror den vinner val på det, men det är inte mycket till politisk vision för den som vill förändra världen.

Men vurmen för det socialdemokratiska partiet är det mest besynnerliga. Ett parti som sedan någon gång på mitten av 1980-talet gjort mycket lite för att ens närma sig den socialistiska vision Greider och Linderborg har för ögonen är enligt dem trots det arbetarrörelsens bästa chans att skapa ett populistiskt alternativ till SD. Här övergår pragmatismen i något annat. Nostalgi?

Att ett parti som personifierar det politiska etablissemanget, som i stället för att som Labour välja sin Corbyn lustmördade sin Juholt och som 2018 hellre än progressiv ekonomisk politik med svenska flaggor går till val på ”ett tryggare Sverige” genom högre straff till buset och tvångsutvisningar ur landet, ens på sikt skulle bli ett populistisk vänsteralternativ. Det är mer än överdrivet hoppfullt.

Och när dessa omöjligheter mot förmodan slår in – så skulle vi alltså få äran att leva i nationalstat styrd av ett starkt socialdemokratiskt parti. Jag var väldigt liten på 1980-talet. Men var det verkligen så kul?

Nej. Det Populistiska manifestets styrka är inte visionerna. Styrkan ligger i dialogen den med sina 151 teser för med läsaren. Tankarna den väcker. Min version är nedklottrad med utropstecken, frågetecken, bifall och mothugg. Det är en spänstig, oresonlig skrift av två vänsterintellektuella som verkligen funnit varandra i detta samarbete. De vet och vill något. På riktigt. Boken blir därför ett välkommet bidrag till en framtida arbetarrörelse som har mycket att vinna och mycket att förlora.

Björn Werner
Åsa Linderborg är kulturchef och Göran Greider medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras deras bok av Björn Werner, kulturchef på Göteborgs-Posten.