Vår oändliga inre arkitektur

Det finns en dikt av Tomas Tranströmer som särskilt ofta citeras, i predikningar, i politiska tal, vid begravningar. Man skulle kunna säga att den är sönderälskad. Själv har jag läst upp den ett antal gånger på skolavslutningar. Det är Romanska bågar som ingår i Tomas Tranströmers samling För levande och döda, 1989. Trots att den citerats så ofta finns här ett djup som fortfarande slår an en ton av både sorg och tröst inom mig.

Dikten lyder i all sin tolvradiga enkelhet:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i / halvmörkret. / Valv gapande bakom valv och ingen överblick. / Några ljuslågor fladdrade./ En ängel utan ansikte omfamnade mig / Och viskade genom hela / kroppen: / "Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt / Du blir aldrig färdig, och det är som det skall." / Jag var blind av tårar / och föstes ut på den solsjudande piazzan / tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora / Sabatini / och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Det som på ytan ser enkelt ut visar sig vid en närläsning vara fyllt av fördjupande komplikationer. Det visar Magnus Ringgren i ett mycket inträngande och spännande kapitel i sin nya Tranströmerbok Stjärnhimlen genom avloppsgallret (Edition Edda, Uppsala). Ringgren har tidigare i boken Det är inte som det var att gå längs stranden. En guide till Tomas Tranströmers Östersjöar (1997) visat sig vara en trofast och känslig följeslagare in i Tranströmers poetiska landskap.

Romanska bågar är central i Tranströmers verk och för oss rakt in i hans existentiella och religiösa credo. Tranströmer har ofta framställt sig som konfessionslöst religiös. Men Magnus Ringgren visar att bibliska referenser och ett kristet bildspråk som dopvattnet och korset har en avgörande betydelse för djupstrukturen i hans poesi. Särskilt har Romanska bågar bidragit till att Tranströmer blivit "närvarande i kyrkan" som en intervju i Budbäraren 1999 formulerade saken.

1987 reser Tranströmer till Italien på en poesifestival. Han får av en händelse en dag över och åker till Venedig. Tidigt på söndagsmorgonen vandrar han och hans hustru lyckliga omkring i solskenet på San Marcoplatsen. Kampanilen börjar "bångla" med klockorna och Tranströmer skildrar i ett brev hur gripen han blev "det var en sorts klockspelets Sibelius som var igång". Han fortsätter:

"Vi gick in i San Marco-domen. Jag har alltid trott att jag kände starkast för gotiska valv, men nu upptäckte jag att det var de romanska som stod mig närmast. Ingenting överblickbart, den ena rymden som gömmer sig bakom den andra, som människolivet självt - jag blev så rörd att jag måste ledas ut förblindad av tårar. Det var verkligen en helt oväntad och på något sätt totalt befriande upplevelse mitt i turistghettot."

Brevet leder rakt in i dikten. Men den börjar inne i kyrkan och slutar ute på piazzan. Massan av turister som trängs i mörkret, "turistghettot", valv gapande bakom valv, känslan av instängdhet och förvirring. Så några fladdrande ljuslågor och mötet med ängeln utan ansikte som genom hela kroppen viskar sitt humanistiska credo: Var stolt över att du är människa!

Ringgren följer ängeln genom den modernistiska poesin från Prousts På spaning efter den tid som flytt till Rainer Maria Rilkes Duinoelegier. Prousts berättare upplever under ett besök i Venedig hur den gyllene ängeln på kampanilens tak sträcker sina armar mot honom. Rilkes änglar har ett helt annat förfärande, förintande väsen. Men det intressanta är egentligen inte likheter utan olikheter. Den viskande ängeln hos Tranströmer har ingenting av den skrämmande anblicken hos Rilkes ängel som krymper det mänskliga. Ängeln i Romanska bågar upprättar i stället.

Ringgren för ängelns viskning till en judisk-kristen metaforik från Gamla testamentets skildring av profeten Elias möte med Herren i en grotta på Horebs berg. Herren visar sig inte i stormen eller jordbävningen eller elden, han visar sig i "en sakta susning". Elia återvänder till den mänskliga gemenskapen efter mötet med Gud. Detsamma gör poeten i Romanska bågar.

För diktens budskap är, som Ringgren lyfter fram, inte gotiskt uppåtsträvande, utan horisontellt organiserat. Det är inte mystikens jagutplånande gudsmöte som här beskrivs, utan ett upprättande av den gudomliga arkitektur som "öppnar sig oändligt" mot jagets och tillvarons centrum. Människan är en varelse under arbete. Hennes ofullkomlighet är accepterad av den andliga verkligheten. Så har det alltid varit i Tranströmers poesi.

"" jag är just den plats / där skapelsen arbetar på sig själv" skriver han i dikten Posteringen i Stigar 1973.

I Romanska bågar rekonstrueras och återupprättas jaget och förses med en oändlig inre arkitektur. Ur massan i "turistghettot" stiger individerna fram med var sina obegränsat förgrenade landskap, skriver Ringgren. Och just denna religiösa tro på människans oändliga resurser, menar han, är kärnan i den optimism man finner i Tranströmers poesi.

essä

Maria Bergom Larsson