En osminkad bild av Hasselakollektivet

Ida Ali Lindqvist har skrivit en personlig berättelse om förnedring och sektmentalitet

Carsten Palmær

helskärm

På femtiotalet, oskuldens decennium, kunde Lars Gullin fylla sitt barytonsaxfodral med marijuana och bära det genom tullen utan att någon höjde ett ögonbryn. Blomsteraffärer i Stockholm sålde meskalinkaktusar till nyfikna ungdomar. Jäktade riksdagsmän tog gärna något amfetaminpreparat så de kunde sitta hela natten och fila på ett viktigt tal.

Men den glada tiden snart försvann. Under sextiotalet accelererade drogbruket. Handfallna och förtvivlade föräldrar såg sina påtända ungar gå igenom den ena terapin efter den andra utan att någon kunde förmå dem att sluta. Paniken spred sig, påhejad av Expressen, med stora affischer på stan utformade som dödsannonser:

”Karin, 17 år. Narkotikan tog hennes liv.”

Då kom räddningen i form av en före detta yrkesmilitär med socialdemokratiska böjelser: K-A Westerberg. Han hade startat ett behandlingshem i byn Hassela i Nordanstigs kommun. Westerberg och hela Hasselarörelsen bröt med terapisvängen och förespråkade total nykterhet och hårt kroppsarbete. Inget snack och inga undanflykter. Ansvar och gott kamratskap. Ständigt närvarande personal fanns till hands för ungarna som skulle lära sig passa tider, dansa foxtrot och veta hut i största allmänhet: Ton och stil!

”Ni ska gå genom livet med stolthet, men inte tro att ni är bättre än någon annan”, röt K-A Westerberg.

Föräldrarna var saliga. Inga tama terapeuter och likgiltiga socialassistenter. Raka rör och klara besked.

Redan från början fick kollektivet hård kritik för sektmentalitet och kamratförtryck. Hasselapedagogerna var stöddiga, arroganta och övertygade om att de ensamma satt inne med hela sanningen.

Var de effektiva?

”De räddade livet på mig”, säger en bekant som tillbringade sina tonår som amfetaminpundare. I dag tackar hon K-A Westerbergs hårda nypor för att hon fick uppleva sin myndighetsdag. Men hon skriver inga böcker.

Det gör däremot Ida Ali Lindqvist. Ali Lindqvist är journalist och samtalsterapeut och vill nu vittna om de tre år hon tillbringade på Hasselakollektivet för snart 30 år sedan.

Andra – till exempel Lo Kauppi – har tidigare vittnat om Hasselapedagogikens baksidor. Hur försöken att bryta ner den gamla pundaren och bygga en ny medborgare ledde till angiveri, hyckleri och inställsamhet.

Sexuella kontakter med vårdare och andra intagna var vanligt förekommande men strängt förbjudna. Däremot var det en merit att bli påsatt i en Golf utanför den lokala dansbanan. Allt som påminde om ett Svenssonliv premierades, med undantag för lördagsgroggen.

Ida Ali Lindqvist var, till skillnad från Lo Kauppi, ingen nergången narkoman utan en duktig fotbollstjej som sniffat och varit full några gånger och portats från träningen. Kuratorerna beskrivs som likgiltiga och falska, föräldrarna som snälla och hjälplösa. När varken märkesjeans, nya fotbollsskor eller en egen hund hjälpte hamnade Ida Ali Lindqvist på Hassela.

Tre år på Hassela för några tonårsfyllor? Det måste ha varit ont om ungdom på glid i Jämtland på nittiotalet.

Ida Ali Lindqvist försöker smälta in i kollektivet och få uppskattning, anger kamrater som anförtrott sig åt henne och förälskar sig hjälplöst i en auktoritär ledare som förnedrat henne inför gruppen. Samtidigt växer hennes motstånd mot sektmentaliteten.

Jag är visst någonting är ännu en personlig berättelse om Hasselapedagogikens baksidor, inte den analys av framgångar och misslyckanden som skulle vara intressantare att läsa. Själva Hasselakollektivet stängdes 2018 av Inspektionen för vård och omsorg efter upprepade rapporter om drogmissbruk, kriminalitet och allmänt kaos.

Ändå menar Ida Ali Lindqvist och många med henne att Hasselas ande fortsätter att sväva över Sverige. Sant är att svensk drogpolitik är mindre tolerant än dansk, nederländsk eller portugisisk. Krasst kan man sammanfatta saken som att den svenska modellen prioriterar att hindra rekryteringen av nya tunga missbrukare framför att hålla liv i de gamla.

Men drogpolitiken har alltid svängt som en pendel mellan uppgivenhet inför missbruket och hårda nypor. USA går i spetsen och Sverige larvar efter. I dag har elva delstater genomfört den amerikanska vänsterns favoritprojekt och legaliserat cannabis. Nya friska tag väntar bakom hörnet: New York Times rapporterar om en framgångsrik professor vid Columbiauniversitetet som använder heroin till sina helgfyllor och mår som en prins.

En sak är säker: pendeln kommer att svänga tillbaka. Frågan är vem som då ska formulera problemet. Nästa gång blir det nog inte en socialdemokrat.