Som att få slå sig ner bredvid på bänken

Mei-mei Berssenbrugges poesi talar om vad ”jag” kan vara

Göran Sommardal

helskärm

Jag vet verkligen inte om den amerikanska poeten Mei-mei Berssenbrugge skulle vilja beblanda sig med den tyske filosofen Martin Heidegger. Men Jenny Tunedals efterord till diktsamlingen ”Hej, Rosorna”, där hon påstår att Berssenbrugges dikter inte centrerar människan utan placerar in henne ”i ett nät av förbindelser och förnimmelser”, får mig att tänka på Heideggers detronisering av det allsmäktiga cartesianska subjektet: Jag tänker, alltså finns jag till.

I Heideggers världsbild finns snickarsubjektet till redan i hamrandet, med handen runt skaftet, i själva görandet, men inte dessförinnan. Det är först när man slår sig på tummen – med andra ord: när nånting går snett – som man blir tvungen att uppmärksamma sin subjektiva närvaro: Jag jag jag.

Och framstår det inte just som människans paradoxala privilegium att kunna föreställa sig själv som varande utanför sitt centrum. Det där som-om-et som är den positiva avglansen av att nånting gått snett.

”Närhet är en diffus gräns mellan henne och dig, en
metonymi av glidande vaggviseljud genom ett fönster på
övervåningen, vare sig rösten förkroppsligar kärlek eller ni
förenas i kärlekens materieurtyp genom att sjunga.”

Vad Mei-mei Berssenbrugges poesi i mycket hög grad ägnar sig åt tycks ju vara att osäkra ordens räckvidd och fästpunkter. Hon vägrar dessutom att bli passiviserad av sin egen uppenbarelse inför andra, vägrar att låta deras avläsning av henne utgöra henne själv.

Hon föddes i Peking 1947 och flyttade som litet barn med sin familj till USA, där hon växte upp i Massachusetts. Berssenbrugge har pekat ut skiftet från kinesiska (sitt modersmål) till engelska (hennes faders språk) som avgörande för hennes formatering som poet.

När jag läser Berssenbrugges dikter som bäst, då är det som att få slå sig ner bredvid på bänken, på en plats där dikten inte talar om vem ”jag” är, utan mer om hur ”jag” går till, vad ”jag” kan vara, i vilket förhållande ”jag” kan tänkas stå i förhållande till, ja rosorna, varelserna, vattnen, stjärnorna. Det jag allra mest gillar är hennes sätt att, som till exempel John Ashbery, vara gåtfullt opersonligt personlig.

Emellanåt, i några av sviterna, när bilddiktandet tjocknar, händer det att jag nickar till på bänken. När det blir för mycket av ett Flum för de fina:

”Man vill ha erfarenheten från en oktav som sänder till andra,
likt vibrationer över vatten.”

”Jag låter en mängd smärta växla in i att känna, en överföring
likt sinnesfotoner.”

”Ändå, gryningen kommer, utan att röra sig, och mättar

gradvist morfogenetiska minnen.”

Och det är inte abstraktionsgraden som gör mig sömndrucken, så mycket som de självfallna poetiska anspråken. Och samtidigt är det precis den där långsamheten och omständligheten i hennes iakttagelser, ambitionen att inte i första hand hitta slagkraftiga metaforer utan att beskriva kedjorna av sinnesdata som hakar tag i varandra, som i de benådade ögonblicken förmår antända hennes poesi:

”Innehåll, händelser utanför, saktar ner tiden och intuition
uppenbarar en dimension som är estetisk.”