Dikter bland sjömän och tiggare
Ragnar Strömberg läser vardagslivets poet Umberto Saba
Publicerad 2019-07-10
”Parlavo a un popolo di morti./ Morto alloro rifiuto e chiedo oblìo.”
Med dessa bistra rader summerar den triestinske poeten Umberto Saba, pseudonym för Umberto Poli, sin poetiska gärning och sin mänskliga desillusion i inskriften på sin gravsten.
Att Saba i livet talade till ett folk av döda och i döden vägrade lagerkransen för att i stället begära glömska, framgår med kärv och sträv konsekvens på varje sida i Gunnar Balgårds urvalsvolym Sångboken.
För i Balgårds stringenta och valörkänsliga svenska språkdräkt utforskar Saba i varje dikt det existentiella, poetiska och känslomässiga utanförskap som var hans grundackord och ledmotiv: ”Tillbaka där min mor så olyckligt/ födde mig till världen…// lever jag // i en blodig och besynnerlig dröm.”
Tillsammans med Eugenio Montale, Salvatore Quasimodo och Giuseppe Ungaretti var Saba en av de fyra stora italienska 1900-talsmodernisterna. De två förstnämnda fick Nobelpriset, men ”goda skäl kan anföras för att de två som blev utan är de bästa”, som Balgård skriver i sitt instruktiva förord.
Men medan Ungaretti sannolikt gjorde sig politiskt omöjlig som pristagare med sitt devota brev till Mussolini där han upphöjde härskaren till ”renässansmänniska”, så var kvoten fylld när Saba, som den siste i kvartetten, fick det definitiva erkännandet.
Balgårds tes att motståndet som mötte Saba och till hans förbittring fördröjde upphöjelsen, till stor del var en klassfråga, är bestickande.
Han var son till en judinna och en gladlynt vivör ur den venetianska överklassen, som sjappade från familjen när Saba var liten, och hans dikter talar om ett liv där utgångsvillkoret är förlust.
Som här i Geten: ”Jag har talat med en get./ Den stod ensam och bunden på en äng. /…/ Bräkandet var släkt/ med min smärta.”
Identifikationen med ”en get med judisk uppsyn” är ett helt annat och naknare grundackord än det som genljuder hos Montale och Quasimodo, ett tilltal som söker smärtpunkter.
Det är också den hållningen, att söka det universella i det partikulära, evigheten i det konkreta, levda ögonblicket, som gör att Saba är vardagslivets poet framför alla andra i den annars så retoriskt magnifika italienska poesin.
Med folklivet i den larmiga hamnstaden Trieste som samtidigt kantig och detaljskarp fond, frambesvor Saba i hela sitt diktarliv sin ”tankfulla och trängda levnad”. Hans dikter befolkas av sjömän, horor, fotbollssupportrar, rekryter och tiggare, det är där ”I sällskap med de ringa” han känner att ”ju mer vägen framstår mörk,/ min tanke alltmer renas.”
Öppen självrannsakan som inte söker försoning kan oerhört lätt kantra över i sentimental jämmerlåt. Det som gör att Umberto Saba undgår den fallgropen och med Lars Ahlins formulering av sitt uppdrag lyckas ”överskrida utan att överge” livsbetingelserna, är det extremt känsliga och syrligt precisa seendet hos den som lever ”Efter sorgsenheten”: ”Med en övervunnen sorgsenhet till sinnes/ och friska ögon betraktade jag/ en lots och hans gravida kvinna/ på ett skepp med nyfernissat trä och skorsten lika lång som… masterna, och så lik/ en barnteckning jag gjort för tjugo år sen”.
Sådana svårfunna och snabbt förflyktigade ögonblick av en lycka genomstungen av häpen bävan inför livets virvlande musik av möten och avsked, finns det många, många av i denna sångbok från en stad som liknar en ”gatpojke med … händer alltför stora för att överräcka en blomma”.