Hopp och mångfald i ordet jude

Antologin ”Jude i Sverige” är en fin samling röster om att utforska sin identitet

Göran Greider

helskärm

Jude? Ordet flammar upp på datorskärmen när jag skriver ner det. Och för många associeras det i dag tyvärr mest med antisemitism och allt hat och förföljelse det innebär. Eller enbart med lidandet, under Förintelsen och under otaliga pogromer genom historien. Andra tänker olyckligtvis direkt på Israels ockupationspolitik, trots att jude är en annan tankekategori än staten Israel.

Själv är jag så lyckligt lottad att jag spontant alltid förknippar ordet ”jude” med alla de lysande tänkare och författare jag sedan tidiga tonår läst och fascinerats av: Från Rosa Luxemburg till Karl Marx, från Martin Buber till Louise Glück, från Hannah Arendt till Isaac Deutscher eller Rudolf Meidner och jag ska inte ens räkna upp någon av alla dessa Nobelpristagare i naturvetenskap.

Många judar världen över har burit vidare en svårgripbar men mycket diskussionslysten talmudistisk tradition, ofta alstrad i gränslandet mellan olika identiteter som gett upphov till en detonation av kreativitet och ofta politisk radikalism.

Hjalmar Mehrs mamma, Sara Mobschebna Matles, var en gång stridbar fackligt aktiv tobaksarbeterska i ett hörn av det ryska imperiet och medlem i det socialistiska Bund som samlade radikala judar. ”I mitt judiska hem var det politik som var religionen”, konstaterar Stefan Mehr om sin uppväxt i ett judiskt och socialdemokratiskt hem.

Och jag gläder mig åt de där minnena i en alltmer konservativ tid där så mycket av den politiska radikalism som burits av judar glöms bort. I tidig amerikansk socialistisk historia var fördrivna judar ofta hyperaktiva och reaktionen i västvärlden uppfann en gång den vedervärdiga termen judebolsjevism för att avskräcka både från socialism och judiskt inflytande.

I den antologi som nu utkommit, Jude i Sverige – en titel som även redaktören kan uppleva som ”brutal” i sin enkelhet – är den där sökande och prövande hållningen ofta förekommande och hämtar inspiration i Jackie Jakobowskis gestalt; han var redaktör för Judisk krönika i många år. Göran Rosenberg fruktar ibland att den traditionen, ”en djupt rotad kultur av kritik”, är på väg att gå förlorad i en inskränkt nationell romantik kring staten Israel, särskilt efter sexdagarskriget och framåt, eller när judar riskerar att låta sig definieras av antisemitismen.

Kenneth Hermele ser framför allt diasporans judar – vilket inte är detsamma som exilens människor – som bärare av den där öppna, diskuterande traditionen. Och Natalie Lantz menar i en rätt fantastisk essä, skriven i Stockholm, om sin brevlåda i Jerusalem att det inte borde vara lidandet som i slutändan får definiera detta att vara jude och att diaspora snarare borde betyda ”skapandet av nya hem”.

Nitton skribenter berättar om att vara jude i Sverige och det går givetvis inte att sammanfatta det eller hitta någon samlande princip för deras erfarenheter. Här finns Jessika Gedins underhållande artikel om Stålmannen som uttryck för judisk religion (det var inte en korg i en flod som Kal-El sattes ut i men i en kapsel
i rymden …). Eller om stereotypen ”den judiska mamman” när Nina Solomin konstaterar att ungarna på den judiska skolan är ”dubbelt så påpälsade som barn på andra skolor om vintrarna”.

Men kanske finns ett genomgående drag i alla dessa röster: insikten som med åren kommer även hos de mest sekulariserade och försvenskade att man i slutändan tillhör någon sorts tradition, om det så bara innebär att tända några ljus under chanukka. Att vara jude i Sverige var på det hela taget efter andra världskriget en hyggligt lycklig historia om integration, förutom under det senaste kvartsseklet när nazister åter marscherat på gatorna och en polispiket kan stå och vakta den judiska förskolan och mamman Anneli Rådestad inte vet hur hon ska förklara det för sin lilla dotter.

När sociologen Lars Dencik gör ett dna-test visar det sig att han är hundra procent askenasisk jude. Det är nästan så att han ryggar tillbaka inför denna genetiska renhet – sig själv upplever han som 100 procent jude och 100 procent svensk – men han gläder sig åt att ingen av hans anmödrar i alla fall kan ha våldtagits av någon berusad kosack. Han återger också oroliga och ganska obehagliga frågor från USA där någon undrar om ”ni inte importerat alltför många aggressiva antisemiter” för att man som jude ska känna sig bekväm i Sverige.

Invändningen jag har mot den här fina samlingen röster är att den är väl mycket fixerad vid just kulturskribenter och intellektuella. Gick det inte att få en enda fackligt aktiv eller affärsman att skriva? Nåja. Den som läser igenom boken och sedan åter begrundar titeln Jude i Sverige förnimmer hopp och mångfald i ordet jude.