Så lurade farmor de tyska bödlarna

Leif Zern läser den fängslande berättelsen om en judisk överlevare från Polen

helskärm

Helena Trus – journalist på denna tidning – debuterar med en berättelse som det är omöjligt att inte ta till sitt hjärta. Den handlar om hennes farmor, en överlevande från Polen som på bokens sista sidor sitter i sitt kök i Farsta och säger: ”Jag minns sista gången jag såg dem.”

Överlevande hör till de begrepp som tiden och upprepningen riskerar att förvandla till en tom fras. ”Du får inte minnas”, som den israeliske poeten Dan Pagis skriver – och lägger till: ”Du får inte glömma”.

Helena Trus befinner sig mitt i den generationsväxling som uppstår när de sista överlevande inte längre finns bland oss, när minnet bleknar och går i arv till barnen och barnbarnen, när glömskan vinner mark i skydd av nya och ofta lömska avsikter.

”Ett kilo socker” tar sin början i ett stall där den ­elvaåriga Cyla gömmer sig för de tyska ockupanterna, ensam med undantag av en get och en darrande kanin. Snart flyttar handlingen till det där köket i Farsta. Farmor är nu 90 år och bjuder på gravad lax, äppelkaka och snabbkaffe.

En av hemligheterna med Helena Trus bok är att den bryter mot kronologin och i snabba växlingar rör sig från ort till ort, som om Cylas liv utspelade sig i ett enda nu, skyddslöst och utan givna hållpunkter. En dag rycks stalldörrarna upp och två ukrainska pojkar avtecknar sig i motljuset, beredda att överlämna henne till tyskarna när det visar sig att hennes farbror Izio råkar vara samma hyggliga person som en gång har gett dem arbete och som de fortfarande respekterar trots att han var ”ett jude­svin”.

Samma mirakulösa vändning tar historien när Cyla senare och med lånad identitet lyckas hålla sig vid liv i ett tyskt arbetsläger. En soldat tar för givet att hon är en ung polska och låter henne passera. ”Lögnen, att bli Janina Durkaez, var ett ögonblicks beslut, varken genomtänkt eller planerat. Den kom bara ur hennes mun.”

Från början är det mamman som tvingar den motvilliga Cyla att fly. ”En i familjen måste överleva, Cyla, du måste försöka överleva.” Gång på gång gömmer hon sig i skogarna, återvänder till ghettot och flyr på nytt. ­Efter kriget träffar hon sin Lejb och de gifter sig i Bialystok. De drömmer om USA men fastnar som så många i Sverige. En dag landar ett kuvert i post­högen på hallgolvet: ”Vi har härmed nöjet att meddela Eder, att ni har tillerkänts ett belopp på brutto DM 6 750, såsom skadeståndsersättning för frihetsförlust för tiden 1.8.1941–4.5.1945.”

En effekt av dessa tvära övergångar i tid och rum är att läsaren aktiveras och dras in i förloppet. Helena Trus behärskar både dramaturgin och de åskådliga detaljerna. Det är farmors porträtt som tecknas, även om Lejb får spela huvudrollen som gammal motståndsman, det är ju han som kan kriget. Cyla föredrar som så många överlevande att hålla sig i bakgrunden. Samtidigt blir boken vi läser ett bevis på motsatsen. Den som berättar och den som skriver blir till slut en person.

Det är ett vackert resultat som bär på en djup sanning. Att minnas och att dela minnen är det som gör oss till människor.

Leif Zern
Helena Trus är journalist på Aftonbladet, därför recenseras boken av Leif Zern, Dagens Nyheter.