Invandring är ingen stor sak

Petter Larsson om folkbildande fakta om migration – och varför hårdare tag ökar främlingsfientligheten

Petter Larsson

helskärm

Invandringens betydelse är överdriven. Men när folk upplever att politikerna inte har kontroll på situationen växer motståndet.

Det är de två teser som ekonomen Joakim Ruist driver i sin bok Global migration, som titeln till trots handlar nästan bara om invandringen till västvärlden från fattiga länder.

Den första tesen hamrar han hem riktigt bra.

Migrationen från fattiga länder till rika är rätt begränsad, 1,5–2 miljoner om året, den tycks dessutom avta, och ingen invandringstsunami är i sikte i framtiden.

Inte heller utgör invandringen något dramatiskt ekonomiskt problem för en modern välfärdsstat. Staten kan gå plus eller minus med någon procent eller två av BNP, beroende på hur stor andel av invandrarna som är sysselsatta. Vi får möjligen lite lägre löner och lite högre arbetslöshet. Men resultaten är osäkra och effekterna är hur som helst inte särskilt stora jämfört med annat som påverkar samma saker.

Däremot bidrar invandring ofta till lite högre kriminalitet, trots att nästan inga invandrare begår brott. Men det sker i en tid då brottsligheten i Sverige och hela västvärlden ändå sjunker.

Den ökar också den ekonomiska ojämlikheten, eftersom migranterna själva ofta har svårt att få jobb och får slava till låga löner. Att det inte är invandrarnas fattigdom utan de rikas skenande inkomster som får klyftorna att växa mest, är en annan sak.

Ännu mer svårmätbara fenomen som social tillit, sammanhållning och viljan att betala skatt kan kanske avta med hög invandring – men det är mest i teorin. De rika länder som tagit emot många invandrare under lång tid, som Sverige, stoltserar trots allt med en hög tillit och skattevilja.

Ruist påpekar också att ”länder med större etnisk mångfald har över lag fler väpnade konflikter”.

Det stämmer, men beror förmodligen inte på den etniska mångfalden, utan på andra faktorer, till exempel att man har stora mängder fattiga män och låg tillväxt. Studier som gjorts inom Världsbankens konfliktforskningsprogram av bland andra Paul Collier och Anke Hoeffler tyder snarare på att mångfald minskar risken för väpnad konflikt. Orsaken är i korthet att det blir svårare att organisera en rebellarmé i mer heterogena samhällen.

Längs vägen får vi också veta varför de flesta försök att påstå att integrationspolitiken är ”lyckad” eller ”misslyckad” är vilseledande, eftersom man oftast jämför grupper, länder eller epoker med helt olika förutsättningar.

Jag skriver ”bra”, ”smart”, ”rätt” gång på gång i marginalen. Så långt är Ruists bok nämligen fin folkbildning, en Liftarens guide till migrationen, med budskapet ”Ta det lugnt!”, som undergräver många av domedagshögerns mer anständiga sakargument mot en generös invandringspolitik.

Efter en tid av långvarig ”massinvandring”, som det heter på sverigedemokratiska, står vi ju i dag med sjunkande arbetslöshet, årtionden av reallöneökningar, rekordhög sysselsättning och rekordlåg statsskuld, samtidigt som många typer av brott blivit färre och inga tecken på minskad tillit kan ses. Jag misstror alls inte Joakim Ruists eller andras goda syften med sina räkneövningar, men samtidigt, det måste sägas, har jag svårt för den här typen av kamerala utvärderingar av en viss befolkningsgrupp, eftersom avgränsandet i sig är laddat med rasism.

Ingen skulle ju i dag få för sig att undersöka vad samerna, judarna, romerna, eller, för den delen, de homosexuella ”kostar” eller ”bidrar med”, eftersom de – äntligen – ses som självklara delar av samhället. Men med invandrare går det visst bra! Till och med deras barn och barnbarn ska mätas och vägas. Det visar hur djupt idén om vilka som tillhör och inte tillhör nationen sitter.

Ruists andra tes, om att bristen på kontroll driver fram invandringsfientligheten, övertygar mig mindre.

Hans berättelse är ungefär den, att det i vartenda land i decennier funnits en massiv folklig kritik mot den alltför generösa invandringspolitiken, som de etablerade partierna ignorerat. När flyktingkrisen slår till 2015 och folk ser kaoset i Europa, så växer denna opinion, för fram de högerradikala partierna mot makten, och tvingar politikerna att dra i nödbromsen. Vad de kräver är att politikerna ”tar tillbaka kontrollen” som det hette i Brexit-kampanjen. Det är framtidens flyktingar de fruktar. Och Ruist vill gå dem till mötes.

Berättelsen är alltså påfallande lik de högerradikalas story om sig själva som folkets naturliga reaktion på hur ett dövblint etablissemang prisgivit landet åt utlänningar.

Den har en del luckor.

För det första är förekomsten av en invandringsfientlig opinion långt ifrån tillräcklig för att förklara denna opinions politisering. Varför blev det plötsligt – vid olika tillfällen i olika länder – viktigare att rösta på att köra ut utlänningarna än på att höja a-kassan? Men eftersom Ruist nu inte utger sig för att vara någon expert på högerradikalism och boken egentligen inte handlar om det, så må det vara förlåtet.

För det andra vill jag sätta frågetecken kring påståendet att det var ”ett utbrett folkligt motstånd” som drev fram den repressiva flyktingpolitiken 2015–2016, i vart fall i Sverige.

Enligt SOM-institutets mätningar var flyktingmotståndet rekordlågt i september 2015, efter en sommar då medierna fyllts med krigsflyktingar från Syrien, då regeringen lovat att inte bygga murar och Angela Merkel deklarerat att vi klarar detta.

Det är först i oktober-november som det vänder och flyktingmotståndet skjuter i höjden, för att sedan parkera sig på en högre nivå.

Man ska naturligtvis inte helt bortse från att blotta mängden flyktingar hösten 2015 antagligen aktiverade de rasistiska impulserna hos en del av befolkningen, men som statsvetaren Marie Demker påpekat var det nog främst omläggningen av flyktingpolitiken som påverkade opinionen.

När politikerna säger att vi klarar detta, vi är humanister och vi behöver de här människorna för vår ekonomi, så minskar flyktingmotståndet. Men när vi hör eliterna säga att det är systemkollaps i görningen, och nu måste vi sätta stopp, så anpassar många gärna sin verklighetsbild och sina åsikter efter detta.

För det tredje tvivlar jag på att ”ökad kontroll” skulle minska motståndet. I teorin skulle naturligtvis kontroll kunna betyda en mer generös politik, men i den verkliga världen betyder det utan undantag att invandringen ska minska och invandrare ska behandlas illa.

Danmark är paradexemplet, där partierna i 20 år kontrollsignalerat sig själva raka vägen mot avgrunden – med följden att invandringsmotståndet mest ser ut att ha ökat.

Kontrollresonemanget leder tyvärr också Ruist till att själv kasta in en brandfackla: skrota FN:s flyktingkonvention, och ersätt den individuella asylrätten med att varje land åtar sig fler kvotflyktingar! Om bara folk visste att det fanns ett tak varje år, så skulle de lugna ner sig, tänker han. Samtidigt skulle de farliga rutterna över hav och öknar stängas, när flyktingar kunde flygas till Europa.

Det kan ju låta humant, men riskerar att bli förfärligt, eftersom det i slutändan betyder att den flykting som på egen hand söker asyl skulle skickas tillbaka till syriska oljebomber, saudiska piskstraff eller eritreanska fängelsehålor.

Med tanke på det politiska klimatet i Europa är jag dessutom rädd att kvoterna skulle bli helt otillräckliga. Under 2018 ”vidarebosattes” 92 000 flyktingar i hela världen, någon halv promille av dem som befinner sig på flykt utanför sina hemländer. Tanken att även en ambitiös utbyggnad av kvoterna skulle vara i närheten av att möta behoven är därför så orealistisk, att jag har svårt att se förslaget som annat än vackert kodspråk för att ytterligare minska människors möjlighet att få skydd.