Tanjas gata blir allas vår gata
Petter Lindgren om Kalle Kniiviläs ”Tanjas gata”
Uppdaterad 2018-12-21 | Publicerad 2017-10-31
Sydsvenskans Kalle Kniivilä har givit ut flera breda reportageböcker om Ryssland.
Tanjas gata framstår som ett litet spadtag vid en jämförelse, men ett spadtag rymmande hela det moderna Rysslands historia, från revolutionen och framåt.
Utgångspunkten är en gata i Sankt Petersburg, Andra linjen på Vasilijön, och dess beboare. I dagböcker och intervjuer träder ett myller av vanliga ryssar fram i ljuset, arbetare, akademiker, affärsmän, många med en historia som får mig att känna mig en smula banal, i egenskap av ombonad svensk läsare med tillgång till både läslampa och kaffe. Systemkollaps, ha!
Under inbördeskriget gick till exempel de flesta av gatans invånare klädda i trasor, berättar Kniivilä. De bättre paltorna hade bytts bort mot mat. Industrierna stod stilla och även Nevas mörtar levde farligt.
Eller ta trettiotalets terror då treåriga Korina Klodts föräldrar fördes bort mitt i natten och avrättades med nackskott, i likhet med flera andra i huset. Troligtvis hade hennes estniskättade föräldrar hamnat på listan över ”suspekta utlänningar”, berättar hon i boken.
Tyskarnas belägring under andra världskriget är också katastrofal. Omkring en tredjedel av stadens tre miljoner invånare dukar under, av svält eller bombardemang.
Skolflickan Tanja Savitjeva, vars namn givit boken dess titel och vars föräldrar drev ett bageri vid hörnet av Andra linjen och Bolsjoj prospekt, finner sig till slut vara ensam i lägenheten. Övriga har svultit ihjäl.
”Savitjevs har dött”, skriver hon i sin fickkalender den 13 maj 1942. ”Alla har dött. Bara Tanja är kvar.”
Tanja Savitjeva överlever belägringen men går bort 1944 i sviterna efter svälten, 14 år gammal.
Numera bor akademikern Aleksandr Uralov i familjen Savitjevs gamla lägenhet. Kniivilä följer honom från Chrusjtjovs femtiotal och framåt, genom den period som många forna Sovjetmedborgare minns som ”den gamla goda tiden”.
Under dessa år, mellan 1960 och 1980 på ett ungefär, får de flesta av ryssarna det lite bättre. Uralov lyckas till och med tjäna ihop till en bil, en Zjiguli 2106 (i Sverige ökänd som VAZ 1600).
Runt hörnet väntar förstås ännu en systemkollaps. De sovjetiska spelreglerna slutar gälla men några nya finns inte, till en början. För Andra linjens del kommer mycket att handa om lägenhetsspekulation. 1990 köper självaste Vladimir Putin,
då borgmästare, en barre på gatan.
”Han var i alla fall där ett par gånger efter att han blivit president”, berättar mäklaren Alexandr Dymnikov som har sitt kontor mitt emot. ”Då stängde de av hela gatan.”
Kniivilä kunde måhända ha sorterat sin kortlek någon gång till, bitvis blir det lite rörigt, men upplägget förtjuser, griper tag och ger skildringen en dragning åt det universella, lustigt nog. Tanjas gata blir allas vår gata hemma i stan, och den får mig att betrakta såväl mig själv som mina sura grannar med något som eventuellt kan kallas ödmjukhet.
Om än jämförelsevis banala har vi ju ändå en historia att släpa omkring på.