Bensin, bränt gummi och ögonblicklig död

Oklart vem ”Cirkus Formel 1” riktar sig till

helskärm

Nicki Lauda, Alain Proust och Ayrton Senna. Ronnie Peterson och Lill-Lövis Johansson. För den som är tillräckligt gammal fungerar de där namnen som en tidskapsel till medieskrala dagar där SVT-sporten bjöd på både gröt och glass. Surret från bilarna i ännu en kurva, Jan Svanlunds mjuka röst. Bensin och gummi, döden i ett ögonblick.

Själv slutade jag titta på Formel 1 ungefär samtidigt som jag slutade att följa Sportspegeln (man blir tonåring, man får kompisar), men jag kan fortfarande höra ljudet av däck mot asfalt och se Nicki Laudas brända skalle framför mig.

I dag är sporten delvis en annan. Det är fortfarande (sedan 1958) ett mästerskap delat mellan en förar- och en konstruktörstitel, men numera kuskar tävlingscirkusen runt över hela världen. Säkerheten är skyhögt högre, bilarna högteknologiska monster. Ett däckbyte må kräva ett fyrtiotal flinka händer och ta mellan två och tre sekunder, men det mesta avgörs av arbetet utanför racingbanan. Dagens F1-stall är mer beroende av högpresterande ingenjörer och mekaniker än av förarnas improvisationsförmåga.

Ändå är sporten populärare än på länge, inte minst på grund av de många nya, unga tittare som hittat till Formel 1 genom Netflixserien ”Drive to survive”.

Nästan varje helg mellan februari och december bänkar sig 70 miljoner människor framför sina tv-apparater och skärmar för ännu en tävling. Det är såklart inte särskilt mycket jämfört med Premier League, vars sändningar ses av mer än tio gånger så många, men gör ändå F1 till en av världens största sporter.

Sportbladets Anna Andersson har följt F1-cirkusen sedan 2003, och få vore mer lämpade att skriva en bok om sportens utveckling och alla draman bakom kulisserna än hon.

Andersson använder sig av många års kunskap och intervjuer, hon har träffat både förare och männen (jodå, nån enstaka kvinna också) bakom bilarna.

Att blicken är okritisk skulle man kunna leva med, det är få förunnat att älska sitt jobb efter 20 år.

Och någon gång, som under skildringen av rivaliteten mellan Lewis Hamilton och Max Verstappen, är det riktigt spännande.

Dessvärre är det oklart vem som ska läsa ”Cirkus Formel 1”. En person som redan följer sporten lär känna till det mesta, och mycket information är återbruk från tidigare publiceringar i Aftonbladet. Andersson skriver det själv vid ett tillfälle: ”Du vet, precis som jag, hur finalen slutar.”

Vi andra, allmänt vetgiriga, blir snabbt förvirrade och snart börjar jag googla febrilt. Vad avgör bilarnas placering inför starten? Vad innebär downforce, hur kan en förare ovarva sig och varför? Vad var däckskandalen?

Varje kapitel börjar på dramatisk kvällstidningsprosa (det är en komplimang) för att snart rinna över kanterna.

Ibland får jag känslan av att en utommänsklig intelligens varit inblandad. Prosan bygger bilder och dramatik, men det är omöjligt att föreställa sig vad som egentligen berättas. Än mindre foga fakta till en större förståelse.

Jag tvingas läsa i små doser åt gången, hjärnan blir alldeles krullig av allt den famlar efter att begripa. Det är en kritikerklyscha så utsliten att den borde förbjudas, men ibland måste man: Den här bokens redaktör har helt uppenbart skolkat från själva grundkursen.

Någon annan borde ha viftat med den röda flaggan för länge sedan. Förslagsvis redan under testrundan.

Anna Andersson arbetar på Aftonbladets sportredaktion, därför recenseras boken av Anna Hellgren, kritiker och redaktör på Expressens kulturredaktion.