Hemmafruns monologer fångar dagens USA

Lucy Ellmanns ”Ankor, Newburyport” imponerar

Claes Wahlin

helskärm

En namnlös kvinna i Ohio, några år över 40, med en god make, fyra barn, hund, katt och höns står i sitt kök och bakar pajer. Saker händer omkring henne: den sturiga tonårsdottern, barnens leksaker hon snubblar på, allt hon måste handla, pajer som ska levereras till kunderna och den där lite obehaglige mannen som levererar hönsfoder åt henne.

Saker händer också längre bort i tid och rum. Hon har haft cancer, hennes föräldrar är döda och hon saknar sin mamma, folk skjuts i delstaten och landet, skolskjutningar, olyckor, våldsbenägna poliser, män som mördar sina familjer, floder som är förgiftade, miljön som går åt skogen i största allmänhet och en president som inte är klok.

Samtidigt som hon bakar ser hon på tv, gamla svartvita filmer och musikaler, eller erinrar sig Laura Ingalls Wilders Det lilla huset på prärien; handling, skådespelare och romanfigurer flätas in i tankarna. Det är ett sammelsurium av minnen, oro och samtida händelser, ett USA på randen till katastrof som trängs i hennes alltmer överbelastade huvud.

Allt detta och mer därtill ges i Lucy Ellmanns roman Ankor, Newburyport, en tusen sidor lång monolog där varje sats inleds med ”det faktum att”. En engelsk recensent har räknat till 19 329 ”det faktum att”, ett stilistiskt grepp som ger prosan framåtrörelse och rytm samtidigt som hennes tankar far åt alla möjliga håll: ”det faktum att det är svårt att känna sinnesro när nittiotre personer blir ihjälskjutna varje dag och man har en hel hop otåliga kafékunder och en dotter som avskyr att man vägrar bli vegan, och en pajas till president”.

Monologen avbryts då och då av korta avsnitt om en pumahona som går lös i delstaten. I de konventionellt skrivna avsnitten är puman ett med naturen, tills jägare blir varse hennes existens och hennes livsvärld vartefter reduceras. Det är en allegori över hur livet kunde vara, om en harmoni där farorna åtminstone är överblickbara.

Inre monologer har skrivits förut, mest berömd är Mollys avslutande monolog i James Joyces Ulysses (kuriosa: Lucy Ellmanns far Richard Ellmann skrev en berömd biografi över Joyce). Men ingen har, såvitt jag vet, skrivit en så lång monolog som Lucy Ellmann; hos Joyce är den kring 40 sidor.

Kvantiteten ger en verklighetseffekt, alla till synes ovidkommande detaljer besvärjer fram en realism som får läsaren att fasa över det liv en kvinna i Ohio i dag tvingas försöka överleva i. Hon är samtidigt medveten om att både världen och hon är nära sammanbrott: ”det faktum att varför har jag den här ständiga monologen i huvudet, det faktum att varför berättar jag allt det här för mig själv, jag vet det ju redan”.

Uppgörelsen med den amerikanska samtiden är imponerande, hur genom alla konkreta reflektioner och minnen läsaren kommer tätt intill ett land som håller på att falla samman. Mitt i allt elände finns också en från kvinnans perspektiv ofrivillig humor (”det faktum att skillnaden mellan klitoris och en golfboll är att män i alla fall försöker hitta golfbollen”), inskott i den löpande prosan som är ytterligare tecken på sakernas hopplösa tillstånd.

Till boken har Ellmann fogat trettio sidor i tvåspalt med förkortningar av myndigheter, vapenorganisationer, vårdpaket med mera, som återfinns i texten. Det är som om förkortningen USA sprider sig som ett elakartat, ständigt muterande virus. Liksom de liberala vapenlagarna (”det faktum att om ungar inte snubblar över laddade vapen hemma hos sina kompisar så blir de religiösa”) hotar katastrofen även språkligt. I appendixet med citat finns ett från Edith Wharton: ”Jag hade ingen annan än mig själv att tala med och det är absurt att skriva ner sådant man säger till sig själv.”

Att låta en hårt arbetande hemmafru i dagens USA (”det faktum att vad är det med mig idag”) fungera som ett gigantiskt lackmuspapper är kanske precis vad som behövs för att tillståndet i landet ska bli tydligt.

Eva Åsefeldts översättning är en bragd. Hon har behövt kompensera för en rad språkligheter i originalet, som när kvinnans associationer går över ords ljudlikhet, eller göra specifikt amerikanska företeelser begripliga. Åsefeldt får prosan att rinna som en förgiftad, underhållande och alldeles nödvändig medvetandeström om dessa yttersta tider.