Så växte judehatet
Förintelsen behöver ett större perspektiv än nazismens Berlin
Publicerad 2018-06-27
Förintelsen kommer aldrig kunna förstås fullt ut, men försöken att förklara måste fortgå. Att allt av intresse redan skulle vara sagt, har den tyske historiken och författaren Götz Aly motbevisat med svåröverträffad intensitet och bredd.
I boken Hitlers folkstat (2005) påminde han om att många tyskar slöt upp bakom Hitlers krig mot inre och yttre fiender i utbyte mot karriärmöjligheter och materiellt välstånd. I Warum die Deutschen? Warum die Juden? (utgiven 2011, ej översatt till svenska) skruvade han upp argumentationen ytterligare genom att skildra antisemitismen i Tyskland som en stridslysten avundsjuka inför judarnas förmåga att framgångsrikt göra bruk av det möjligheter till social rörlighet som det moderna samhällets framväxt medförde.
Med sin senaste bok, som Daidalos nu ger ut på svenska, vill Aly visa att detta stämmer för Europa i sin helhet.
Saken blir inte mindre problematisk för det. Argumentationen är entydigt essentialistisk, rymmer rester av etablerade antisemitiska ressentiment och är samtidigt ett förtäckt angrepp på alla former av fördelningspolitik. Dessa allvarliga anmärkningar till trots finns all anledning att noga beakta vad Aly har att säga i Europa mot judarna 1880–1945.
Utan ansats till att tona ner det tyska ansvaret för Förintelsen vill Aly visa att dess snabba förlopp och ointagliga omfattning inte går att begripa om blicken koncentreras till den nazistiska kommandocentralen i Berlin. Hur befolkning och administration förhöll sig i allierade och ockuperade länder var av avgörande betydelse för utgången av den tyska utrotningspolitiken. När det dittills aktiva stödet från Horthy-regeringen uteblev sommaren 1944 stannade exempelvis de ungerska transporterna till dödslägren av. I det medgörliga Nederländerna mördades 75 procent av judarna, i det betydligt mer motsträviga Belgien 45 procent.
Att det fanns så många villiga mördare förklarar Aly med Förintelsens moderna europeiska förhistoria. Han blickar tillbaka till decennierna runt 1900 och påminner om de plågsamma pogromer som redan då riktades mot kontinentens judar, men också om de särlagstiftningar som infördes för att förhindra dem att inneha specifika yrken och ämbeten.
Samtidigt ser Aly allt detta i stor utsträckning som uttryck för mer allmänna strömningar i tiden. Efter första världskriget organiserades den europeiska geografin om, efter principen om nationellt självbestämmande. Vad detta betydde i praktiken kan exemplifieras med den franska framfarten i Elsass 1918–1923. Befolkningen delades in i fyra etniska kategorier med omfattande folkfördrivningar och förföljelser av tyskar som följd. I samma stund som Polen blev självständigt 1918 utlöstes ”en storbrand av antijudiska upplopp”. Med nationalismen upphöjd till politisk norm accelererade den aggressiva antisemitismen.
Situationen förvärrades ytterligare av det tidiga 1900-talets tumultartade politiska klimat där judarna fungerade som syndabockar och fick skyla över faktiska problem och motsättningar. När sedan andra världskriget bröt ut och moralen upplöstes, särskilt på östfronten där brutaliteten blev gränslös, var utrotningarna ett faktum.
Till de inledande invändningarna kan tillföras att Aly inte är särskilt intresserad av sådant som skulle kunna motsäga hans tillspetsade teser. Han bortser både från antisemitismens historiska och religiösa rötter, att dess uttryck skiftade länder emellan och från mycket av den omfångsrika förintelseforskningen.
Ändå är det svårt att skaka av sig hans bild av Förintelsens vittförgrenade förhistoria, förmodligen för att den fångar ett förskräckligt förflutet som talar till vår egen tid: ”intolerant nationalism, populistisk politik, antiliberalism, stora gruppers kollektivistiska hat, krigslystet tänkande i termer av vän-eller-fiende, diskriminering av minoriteter”. Vi får inte vända bort blicken.