Kulturman på Posten
Pia Bergström läser en vildvuxen debutroman
Publicerad 2018-12-05
Många av dagens högskoleutbildade tar ”enkla” jobb för att försörja sig, även efter examen, särskild om de studerat humaniora eller gått konstskola. Den romandebuterande Ludvig Köhlers alt-lit-inspirerade Posten är en massiv inventering av hur det är att vara en litteraturstudent med författarambitioner och tvingas jobba halvtid som brevbärare.
På sätt och vis är Posten en modern arbetarskildring, för terminalen i Årsta är full av folk som egentligen inte vill vara där utan måste. De har hamnat där, lärt sig jobbet och blivit kvar.
Skillnaden är väl att jaget bara tänker passera och aldrig ser sig som arbetarklass utan som han själv kallar det, ”kulturklass”. Men Köhlers perspektiv är alls inte ovanifrån eller överlägset ömkande utan skarpögt och människointresserat. Och han har en särskild blick och öra för de egna och snackiga äldre männen, deras odödliga repliker och huvudbonader.
Själva postjobbet med sina olika moment av daglig upprepning är levande och drastiskt fångat. Köhler odlar en halvdeppig stil med lätt absurda iakttagelser och ideliga flyktfantasier, han har en vemodig humor och en tjurig ”jag väntar mig ändå ingenting”- livskänsla som känns uppriktig: ”Jag har märkt att det går bäst att dela ut när jag släppt alla pretentioner och anspråk på att försöka göra något meningsfullt av jobbet.”
Sociologin i det hela är intressant att ta del av. Posten som under jagets tid förvandlas till företagskoncernen Postnord är en värld i sig. Förortsgatorna han iakttar när han knatar runt en annan. De ”rätta” stockholmska kultursammanhangen och de livliga åsiktskrigen denne unge kulturman kastar sig in i på sociala medier är en annan värld som åtminstone jag tycker är fascinerande att betrakta ur hans perspektiv.
Han är nämligen motvalls och anti-pk på flera sätt utan att riktigt kunna formulera det klart, eller är för feg för att göra det, vilket är synd, för det hade varit spännande med en sådan huvudperson i en Stockholmsroman om 2010-talet.
Han går till exempel en kurs i jiddish för att stärka sin judiska identitet samtidigt som hans mamma, som skriver för Nyheter Idag, och som sonen respekterar, ansöker om tjeckiskt medborgarskap för hela familjen och för säkerhets skull planerar att köpa en Glock för att ha i handväskan.
Men problemet med detta vildvuxna, osovrade, trivialhändelsepackade loggbokssätt att skriva är att det blir tjatigt och tråkigt i längden.
Det är som om författaren i stället för att använda alla sina dagboksnoteringar, inklusive matinköp och olika ölnotor som material till en roman helt sonika gett ut dem som de är.
Det kan bara Lars Norén lyckas med.