Nazihat bakom galler

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre läser Hans Falladas fängelsedagbok

helskärm

Den tyske författaren Hans Fallada har lyfts upp på senare år genom en massiv utgivning av Lind & co, somligt återutgivet, somligt för första gången på svenska. Till denna senare kategori hör I mitt främmande land. Fängelsedagboken, 1944, som utkom på tyska först 2009.

Denna dagbok saknar allt dagbokslikt eftersom den inte, mer än undantagsvis, skildrar situationen vari den skrivs. I stället är den en sorts memoar, en betraktelse skriven efteråt. Dock fortfarande under nazistyre och mitt i ett krig, dessutom i fängelse (efter ett våldsamt gräl) med allt vad det innebar av risk för upptäckt. Större delen av texten behandlar det nazistiska makt­övertagandet och tiden fram till krigsutbrottet.

Fallada avskyr nazismen och nazister, hans förakt är enormt. Han väljer ändå, av lite oklara men möjligen patriotiska skäl, att stanna i Tyskland och härda ut.

Det är en omvittnat opolitisk författare som tecknar ner sitt liv. De självbiografiska anteckningarna gömmer han i vad som ser ut som en novell, och han lyckas ändå, mitt i odjurets kula, både skriva och smuggla ut texter där han inte skräder orden i beskrivningarna av naziregimens företrädare, hantlangare och medlöpare.

Det angiverisamhälle som snabbt skapades skildras med all tydlighet i berättelserna om hans många rättstvister och konflikter. Jaget som skrivs fram är en kolerisk, familjekär och hårt arbetande strulputte.

I mitt främmande land är en berättarglad memoar där kontrasterna mellan den lite naiva ­hållningen i trettiotalets början och krigets alla bördor blir så mycket tydligare när det är en helt vanlig människa som noterar, överdriver, blandar ihop och fantiserar.