Störst av allt är texten
Uppdaterad 2016-09-26 | Publicerad 2016-09-22
Claes Wahlin om personfixering och fiktionens dåliga rykte
Om man ska försöka sätta ett födelsedatum för när den moderna författaren dök upp i västerlandet, så skedde nedkomsten någon gång under romantiken. Först några decennier tidigare började begreppet originalitet få en positiv laddning.
Ytterligare ett par sekler tillbaka, under renässansen, var de antika texterna så högt respekterade att man bara kunde försöka imitera dem. Att skriva något nytt var otänkbart. Och innan dess, under medeltiden, ja, då fanns inga författare, det var texten som åtnjöt respekt. Inte den eller de som sammanställt, kommenterat eller skrivit den.
Jag tror inte att Karolina Ramqvist längtar tillbaka till 1300-talet, men hennes prövande, eleganta essä om skillnaden mellan att vara den som skriver och att vara författare, önskar sig åtminstone tillbaka till en tid som var mer intresserad av det skrivna, än av den som skriver. Dagens mediekultur har en tydlig dragning mot dels det personliga, dels det faktiska, det som kan dokumenteras.
Ramqvists essä föddes ur hennes svårigheter att tala om sina böcker. Hon blev plötsligt Författaren med versal, en varelse som antas vara ett med den text som hon har skrivit. I själva verket, skriver Ramqvist och slår följe med en rad kolleger, så är det skrivna något som alls inte nödvändigtvis, ofta inte över huvud taget, har med personen som skrivit det att göra. Likväl tror inte minst journalister och många läsare (de senare kanske på grund av journalistiken) att Ramqvist mer eller mindre ställer ut sig själv i sina romaner, att de är självupplevda.
Fiktionen tycks sitta på de anklagades bänk. Ändå finns den överallt, men maskerad som dokumentär, fakta eller ”sann berättelse”. Den rena fantasin, konsten att hitta på, har dåligt rykte. Litteraturen förväntas stå i den prosaiska sanningens tjänst, kunna användas i samhällsdebatten eller utgöra en bekännelse.
En text ses inte längre som ett skapat objekt i egen rätt, ett hantverk med en uppsättning verktyg som man kan lära sig att använda: versmått, dramaturgiska tricks, ett antal grundberättelser, myter, legender och, inte minst, ett oerhört stort antal redan skrivna böcker.
Personfixeringen ansluter också till den seglivade myten om den romantiske författaren, den som gör stor litteratur av sina övermänskliga själsdjup till oss mer dödliga varelsers fromma.
Om man till detta lägger begäret efter det dokumentära, det faktiska, så har det kanske blivit svårare de senaste 10–15 åren att undkomma det Ramqvist värjer sig mot. Men har man som undertecknad skolats i en textcentrerad litteratursyn, så har Ramqvists dilemma aldrig existerat. En text är en text, biografiska omständigheter är på sin höjd att betrakta som hypoteser om texten.
Dilemmat är likväl värt att uppmärksammas, kanske kan en och annan skrivande se sina roller tydligare, eller en och annan kulturjournalist lära sig att skilja på text och person.
Ironiskt nog kan jag konstatera att Ramqvists essä inte saknar en litterär konstruktion. Den har en handling (skrivandet vs färdig, fysisk bok), utspelar sig i ett och samma rum (hemma hos den som skriver) under en dag. Således Aristoteles klassiska treenighet för ett drama, det som fransk-klassicismen upphöjde till lag.
Ramqvist som skriver blir alltså Ramqvist författaren.
Det innebär inte att det är allt eller det enda som Ramqvist är. Texten, boken, däremot, den är allt det den är.