Obama fick världen att blunda

Drömpresidenten som blev en tragisk besvikelse – och efterlämnade rasism, korruption och orättvisa

Karin Pettersson

helskärm

Jag läser Barack Obamas självbiografi Ett förlovat land. Den är välskriven och förförisk. Den är blind, som rättvisan och vår tid.

För 16 år sedan beställde jag en t-shirt från en liten hobbysajt på nätet. ”Barack Obama for president” stod det i hemmatryck. Den unge senatorn från Illinois hade precis hållit sitt tal på det amerikanska partikonventet. Det var 2004, efter USA:s krig mot Irak. Ingen visste vem han var innan taletfl, efteråt visste alla. Detta var talet när Obama lanserade sin dröm: det finns inget konservativt Amerika, det finns inget liberalt Amerika. Det finns inget vitt Amerika, det finns inget svart Amerika. Det finns bara ett Amerika, Amerikas förenta stater.

Obama vann, osannolikt och sagolikt nog presidentvalet fyra år senare. Jag var i Washington DC den natten, det var fullt med folk på gatorna, vår bebis var sex månader och det kändes så fint att världen kunde erbjuda vår son detta. Framsteg!

Nu är det 2020 och vi vet att efter åtta år med Obama blev Trump president. Jag kunde inte tro att det var möjligt.

Det kunde inte Obama heller.

Första delen av Ett förlovat land berättar den numera ikoniska storyn om hur pojken med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas, uppvuxen på Hawaii, med hjälp av tur, hårt arbete och enorm talang lyckades ta sig hela vägen till Vita huset. Andra halvan av boken handlar om de första fyra år som president: finanskrisen, klimatfrågan, relationen med Kina, katastrofen i mellanvalet 2010, Horizon-katastrofen. Berättelsen slutar, triumferande, med avrättandet av Usama Bin Laden. Boken är 800 sidor lång och det kommer en del två. Förskottet från bokförlaget sägs vara på 65 miljoner dollar.

Obama är en begåvad författare, det vet alla som har läst uppväxtskildringen Min far hade en dröm. Han skriver vackert och vemodigt om faderskap och familjeliv och skildrar politikerns eviga dilemma så att man tror på honom: jag ville göra allt detta, men det gick inte.

Som president genomförde Obama viktiga politiska reformer: det stimulanspaket som gjorde det möjligt för den amerikanska ekonomin att återhämta sig snabbt (jämfört med Europa) efter finanskrisen. Sjukvårdsförsäkringen, som förbättrat livet för miljontals amerikaner. Avskaffandet av regeln om att öppet homosexuella inte fick tjänstgöra i den amerikanska armén. Det är inga små saker.

Men samtidigt. Obama stängde inte Guantánamo, som han lovat. Han gav order om drönarattacker som dödade oskyldiga i USA:s krig. Under hans år i Vita huset exploderade opioidkatastrofen och techjättarna befäste sin monopolställning.

Vänsterns dröm om Obama var att han inte bara skulle vara en historisk gestalt utan också en progressiv politiker. I boken för Obama just denna dialog med sig själv. Han ser och förstår kritiken som riktas mot honom, han förekommer den och formulerar den. Sedan förklarar han varför det var omöjligt.

Tydligast blir detta i bokens hantering av finanskrisen. Hösten 2008 sprack den bolånebubbla som bankerna hade blåst upp med dåliga lån och ”the great recession” var ett faktum, den största ekonomiska krisen sedan 30-talet. Obama avfärdar otåligt de som inte förstår att han bara gjorde det som behövde göras. Vilket var att ge många miljarder i lån till bankerna, och därmed till deras höga chefer och aktieägare. Under åren som följde hämtade sig banksektorn, medan fattigdomen och desperationen grävde sig allt längre och djupare in i det amerikanska samhället. Hanteringen av krisen var på ett plan framgångsrik. I ett längre perspektiv var den ett monumentalt misslyckande, för just den kombination av marknad och politik som Obama är en representant för.

Kanske är tragedin med Obama att han lovade samling och försoning i ett läge när det redan var för sent, på så många sätt. Hans motståndare i presidentkampanjen 2008 var John McCain, en politiker Obama respekterar. Ändå valde McCain den islamofobiska demagogen Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat. I kongressen, under brinnande ekonomisk katastrof, höll Obama ut handen till sina politiska motståndare. Men Mitch McConnell, som basade över republikanerna i senaten, hade en annan plan: att säga nej till allt, till varje pris. Den mest talande anekdoten i boken är när Joe Biden återberättar ett möte med McConnell där Biden försökt förklara varför det lagförslag republikanerna blockerat var viktigt. McConnells svar: ”Du måste ha drabbats av villfarelsen att jag bryr mig”. Obamas ville sträcka ut handen till sina motståndare, men möttes av en spark i skrevet.

Det historiska med Obama var att han, en svart man, blev president i ett land präglat av, indränkt i, format och deformerat av rasism. I den briljanta essän My president was black kämpar författaren Ta-Nehisi Coates med Obama. Coates beskriver Obama som ett unikum i det att han är en av mycket få svarta amerikaner i sin generation som i tidig ålder mötts av oreserverad kärlek och självklar respekt från vita människor, de morföräldrar han växte upp med. Som därmed har en grundläggande tillit, som inte möter världen med den – oftast korrekta – tron att han kommer blir behandlad som lägre stående. Obama trodde att denna neutrala blick var möjlig att expandera, och vi var många som ville tro att det var sant.

En av de centrala händelserna i Ett förlovat land är när den svarte Harvardprofessorn Henry Louis Gates blev arresterad av polisen, då han hade glömt nycklarna och försökte bryta sig in i sitt eget hus. I sin första kommentar sa Obama att han tyckte att polisen betett sig dumt när de gripit Gates trots att han kunde bevisa att han bodde i huset.

Raseriet mot Obama blev massivt. Hans opinionssiffror bland vita väljare hämtade sig aldrig. Obama hade påmint dem om rasismen inom poliskåren, det var en sanning de inte ville höra. I boken beskriver Obama sin egen reaktion på vreden; han kan inte förstå den. Detta var en avgrund som hans ord inte kunde överbrygga.

Att samma personer kan rösta på både Trump och Obama är inte ett bevis för att de inte är rasister, skriver Ta-Nehisi Coates. Obama behövde en Harvard-utbildning, tio års erfarenhet av politik på toppnivå och en unik förmåga att kommunicera med väljarna för att ens kunna komma i närheten. Trump behövde bara pengar och en rasistisk svada.

Obama fick väljarna att tro att USA:s problem gick att överbrygga med mittenpolitik, med tolerans, anständighet och gott humör. Många av oss lever hellre i en värld som låtsas vara bättre än den är, än en som lever ut sina sämsta stämningars längtan. Men det finns ett stort problem med ett sådant projekt. Det slätar över problem, sår och avgrunder som måste erkännas för att kunna läka. Så växte också USA:s nya vänster fram ur en kritik av den rasism, den ekonomiska korruption och de exploderande orättvisor som Obamas politiska projekt saknade verktyg att hantera. Före finanskrisen gick det kanske fortfarande att tro att marknad och demokrati förutsatte varandra. Men i dag parar sig kapitalismen hellre med auktoritära krafter som den som lyfte fram Donald Trump, och förstör demokratin om den får fritt spelrum.

Till sin nya administration väljer nu Obamas tidigare vicepresident Joe Biden personer från samma kretsar som Obama omgav sig med. Löftet Biden ger är att allt ska återgå till det normala. Och visst är det hoppfullt att Trumps öppna ifrågasättande av demokratin gick att mota i fria val. Men sanningen är samtidigt att det inte finns något ”normalt” att återgå till. Vad som finns är ett imperium på nedgång, ett land i kris och ett politiskt system i förfall. Obama fick världen att under en tid blunda för detta. Detta var hans styrka, och hans svaghet.

<div data-tipser-pid="5f654b345660d20001496da5" data-tipser-view="compact"></div>