Blendande nyfiken
Göran Greider häpnas över Ester Blenda Nordströms Sibirien-reportage från 1930
Publicerad 2017-04-21
”Byn i vulkanens skugga” heter Ester Blenda Nordströms häpnadsväckande skildring från en by på Kamtjatkahalvön som jag sent omsider läser – den utkom 1930. På senare år har hon återupptäckts efter att länge varit försvunnen ur den svenska journalistikens och litteraturens historia (hon skrev också en serie flickböcker, där huvudpersonen bröt mot tidens normer).
1914 wallraffade hon som piga på en gård i Sörmland och kunde avslöja de vedervärdiga villkoren för tjänstefolk; reportageboken hon skrev om det trycktes i många upplagor. Hon kastade sig sedan ut i världen, skrev böcker från USA och från Sápmi och blev en rikskändis. Hon dog 1948, bara 57 år gammal.
1925 for hon till Kamtjatka och slog sig ner i den lilla byn Kljutji, nedanför vulkanen Kljutjevskaja som titt som tätt ger ifrån sig väldiga rökplymer över tundran. I två år stannade hon där. Av reportagen föddes ”Byn i vulkanens skugga”.
Vad är det för bok? Mest av allt består den av ett slags myllrande, aldrig sinande kärlek till människor. Hon beskriver skvallertanten som bor i huset intill i den lilla byn – ”Hon var som en tidning, Agafja, och delade regelbundet ut morgonupplagan vid elvatiden på förmiddagen och kvällsupplagan vid femtiden”.
Och där är prästen, vars ”hår stod ut som en sönderskjuten fana bakom honom” när han skyndade genom byn.
Skolläraren står i vårvädret och mäter, till bybornas djupa beundran, upp det exakta klockslaget med hjälp av sina vetenskapliga instrument.
Efter hand lär sig Blenda Nordström lite ryska, men det är också som om hon förryskas av sin vistelse – stundtals känns det här som kringvirvlande stycken ur någon Gogolnovell. Ibland är tonen en aning störande käck, som när hon i närmast glada tonfall beskriver hur männen på halvön kan ”hyvla av” sina kvinnor, det vill säga misshandla dem. Ofta gränsar det till ren exotisering av det främmande, men genom sin språkliga energi vinner livet och realiteterna över de fördomar som en modern svensk hade med sig i bagaget till denna gudsförgätna trakt i bortersta Sibirien dit revolutionen knappt orkade.
Hon älskar helt enkelt de människor hon beskriver. Hon älskar till och med hundarna, draghundarna, som får slita så ont bland de traditionella jägarna och fiskarna på Kamtjatka.
Kamtjatkahalvön ligger i yttersta periferin. Temperaturen kan vintertid gå ner under fyrtio grader. Civilisationen är tio-tals mil borta. Det Kamtjatka Blenda Nordström skildrar domineras av ursprungsbefolkningen men där finns förstås ryssar, liksom också japaner, kineser och många andra etniciteter. Man förnimmer Rysslands geografiska väldighet. Att tiden är sovjettid märks dock knappt; bylivet är starkare än revolutionen.
Svosch, så har man läst ”Byn i vulkanens skugga”. Man har följt Blenda Nordström på hundspann längs ödsliga vintervägar, varit med henne när hon hört svanarna sjunga och sett björnar lomma bort. Och det går inte att komma ifrån att det som i slutändan känns allra mest vulkaniskt är Blenda Nordström själv: Vilket studs i språket! Vilken okuvlig nyfikenhet! Och tack för att hennes texter räddats över till våra dagars bokhyllor.