Alla förlorar på bostadsbubblan
Publicerad 2014-07-16
Bankerna tjänar mest på Stockholms kris
Varför ska vi ha bostadsbrist? Varför ska stockholmare leva i rädsla för att vi själva och våra barn inte ska ha någonstans att bo?
Ola Andersson ställer frågorna i sin nya bok Hitta hem, det är en tunn liten volym fylld av tungt vägande bevismaterial för att rådande bostadspolitik bara förvärrar situationen. Och: att det är precis det aktörerna vill, och tjänar sina svindlande pengar på.
Andersson listar fem viktiga och ständigt svällande aktörer:
1. Mäklarna – tjänar enorma summor på
bostadskrisen och själva tar noll risker.
2. Byggbolagen – bygger bostadsrätter
för att snabbt få tillbaka pengarna och
betala tillbaka bankerna. Tar heller inga
risker, men tjänar stort på de upptrissade
priserna.
3. Bankerna – är de riktigt stora vinnarna
i bostadsruschen. Ju högre bostadspriser,
ju mer belånar vi oss och ju större ränte-
intäkter kan de räkna in.
4. Fastighetsägarna – kan ta ut höga
hyror på grund av att bostäder är en brist-
vara.
På förlorarsidan sitter alla andra, alla de som inte har kontakter eller välbeställda föräldrar och måste flytta varannan månad. Och så förstås de allra längst ner, de helt maktlösa, de som bor i soprum eller sover i skift på femton kvadratmeter.
Men i själva verket är alla förlorare. Även de som gjort så kallad ”bostadskarriär” sitter fast, om inte annat så när de ska försöka hjälpa sina barn till en bostad. Och priserna är fiktiva så länge vi bor, vilket vi ju fortsätter med tills vi dör.
Tar man också in att företagare, universitet och andra organisationer inte kan få tag i personal och rätt kompetens för att det inte finns rimliga bostäder åt dem så förstår man hur förlamande bostadsbristens verkningar är för huvudstaden.
Bostadsbubblan har förvandlat Stockholm till en icke-kreativ miljö präglad av rädsla. Rädsla för att inte få bostad, för att räntorna ska stiga, för att hyresrätten ska omvandlas till bostadsrätt, för att grannen ska göra en bättre affär än jag.
Regeringen och deras partivänner i Stockholm eldar under. Ola Andersson sammanfattar: ”Finanspolitik, inte bostadspolitik, styr regeringens syn på bostadsbyggande:”
I beskrivningen av situationen är det lätt att hålla med författaren, och det han skriver om bostadsförsörjningen går ju att byta ut mot situationen inom annan samhällsservice: utbildning, hälsovård, offentlig transport, kultur. Längs den nyliberala marknadsvägen ligger det mesta, inte bara bostadspolitiken, i ruiner.
Lösningarna som Ola Andersson skisserar är inte i första hand ideologiska utan arkitektoniska: fortsätt förtäta. Han ifrågasätter behoven av tystnad och grönområden och tillåter sig ganska grova förenklingar i beskrivningen av dem som inte tycker som han: ”Miljörörelsen såg byggande av allt utom ekobyar som en sorts miljöförstöring och vägrade offra ett enda grässtrå för bostadsbyggandet.”
Käbblet om var man ska bygga är lätt att tröttna på. Och ska situationen förändras på riktigt krävs nog annat: ett folkligt engagemang i bostadsfrågan, med krav på andra sätt att bo, som tillgodoser andra intressen än dagens. Kanske fler kollektiva lösningar, bilfria stadsdelar, glesare områden som tillåter moderna energilösningar, stadsodling och mötesverksamhet.
Sociala experiment.
Men just ett sådant engagemang ser dagens bostadspolitik också effektivt till att hålla nere. Hur ska man ha tid att gå på politiska möten, sluta sig samman i hyresföreningar, protestera mot stölden av allmännyttan, när bankens hot om räntehöjning vilar över en?
En annan svårighet är att isolera en fråga som här sker. Man skulle kunna tänka sig ett större statligt engagemang för att vitalisera också andra områden än storstäderna. Vill människor verkligen flytta in i sådan omfattning? Beror det inte på vilka alternativ som står till buds? Ett kreativt och livskraftigt omland, en robust periferi, som är den del av landet som ska trygga vår fortsatta livsmedelsförsörjning på lite sikt, är också ett behov.
De frågorna berörs inte här.
Man kan alltså ha invändningar, Hitta hem är en ganska snäv bok och ett inlägg i debatten från en byggsugen arkitekt. Men som en varningsklocka – och beskrivning av en krissituation och hur den upprätthålls – är boken djupt angelägen.
Må den komma till användning i en kommande folklig mobilisering för en rättvis bostadspolitik.
Och: tro inte att striden kommer att bli enkel, den kommer bli mycket våldsam. De mäktiga intressen som byggts in i spekulationsbubblan kommer inte att ge ifrån sig sina privilegier utan blod. Välkomna till kampzonen.
