Så tänker terroristen

Fredrik Sjöberg läser om de ”ensamma galningarna” och deras behov av sammanhang

helskärm

Det är mycket Nordkorea nu. Och kärnvapen. Från höger till vänster ojar man sig och fördömer, men så plötsligt, mitt under en sändning från Sveriges Radio, kom till sist också en riktigt bra förklaring. Så enkel. Inte aktivistisk. Bara belysande.

Det var David Carlqvist, korrespondenten, som fick en halvkorkad fråga om Kim Jong-un. Kommer han att backa undan? Det tror jag inte, sa Carlqvist, varefter han påminde om ett par andra envåldshärskare som på olika sätt lät sig övertalas att skrota sina kärnvapenprogram – Muammar Khadaffi och Saddam Hussein.

Och hur gick det för dem?

I en tid av epidemisk ängslighet är det befriande med röster som tilltror sin publik förmågan att förstå också dem som sällan väcker sympati. Man behöver inte vara vän av diktatorer för att uppskatta resonemanget, eller ens utpräglad USA-kritiker. Det är bra ändå. Ta ställning kan man göra själv.

Den ensamme terroristen? Om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar, en antologi om ett lika aktuellt ämne, ger mig samma upplevelse. Mot slutet av boken synar Mattias Gardell en rapport från NCT, Nationellt centrum för terroristhotbevakning. Där står: ”Det började med 11 september.” Vilket det såklart inte gjorde. Glömmer man attackens förhistoria, skriver Gardell, blir analysen lidande.

Förutom hans eget bidrag, som jag återkommer till, innehåller antologin ytterligare två texter. I den första jämför Heléne Lööw dagens attacker mot moskéer och migrantförläggningar med händelserna efter flyktingvågen från Balkan i början av 90-talet. Likaså utreder hon sambandet mellan gärningsmännen och diverse kamporganisationer.

Uppsatsen är ett arbetspapper som främst kartlägger kunskapsluckor, vilket även kan sägas om bidraget av medieforskaren Michael Dahlberg-Grundberg. Han skriver om internet som politiskt verktyg och diskuterar bland annat medborgargardet Soldiers of Odin, tråkigt nog på en prosa så kompakt att framställningens inre struktur påminner om en spånskiva.

Texternas akademiska värde ska inte förringas, men Gardells utgjutelser är intressantare, dels för att han kan skriva, dels för att han sin vana trogen står med ena foten utanför akademin. En professor av den gamla stammen, vidlyftig och självtillräcklig. Och nu tar han till orda under rubriken ”Lone wolves – hotet från ensamagerande politiska våldsbrottslingar”.

Det är onekligen hans ämne. Få äger kunskaper som Gardell om hur terrorister tänker när de tänker, delvis för att han har bemödat sig om att söka upp några av dem i deras fängelsehålor. Att han sedan också är aktivist på vänsterkanten är ett överkomligt problem; hans agenda är åtminstone inte dold.

Temat för denna lika lärda som polemiska text är hur man kan förstå samtidens våg av politiskt motiverade terrorister, både vita radikalnationalister och våldsorienterade salafister. Med utgångspunkt från historiska exempel på ”det ledarlösa motståndets taktik” lotsas läsaren, via en rad välbehövliga definitioner, fram till ett resonemang om det läge vi befinner oss i nu.

Åtskilligt handlar om framväxten av den moderna vit makt-rörelsen i USA och dess vidare påverkan genom böcker, musik, dataspel och annat, men också via en rad föregångsmän av typen Timothy McVeigh, Oklahomabombaren. Han representerar här de så kallade kaosterroristerna, med senare efterföljare som Anders Behring Breivik och Rakhmat Akilov.

En annan grupp ensamvargar kallas karriärterrorister. Dessa verkar mer i skuggorna – Peter Mangs är ett ofta anfört exempel – och har andra historiska förebilder. Ändå är de alla ganska lika, även oavsett politisk hemvist; fascister och IS-anhängare delar synen på samhället som en feminiserad soppa av slapp multikulturalism som hotar just deras ”folk”, vare sig detta är definierat enligt etniska, religiösa eller kulturella riktlinjer. 

De anser också hela bandet att folkmajoriteten endera ”sover” eller föraktar dem. Alltså behövs terror – för att väcka människor till insikt, eller skrämma dem till underkastelse. En revolutionär strategi, sprungen ur begripliga sammanhang. Att kalla dem ensamma galningar leder ingenstans.

Därmed är också svagheten uppenbar. Rädsla och vrede fungerar utmärkt väl som drivkrafter i en revolutionär fas, men inte sen. Nästan ingen orkar vara förbannad och rädd hur länge som helst. Det krävs mer. En folksamling måste förvandlas till en folkrörelse, vilket inte är det lättaste.

Vidare visar det sig att ensamvargarna ofta plågas av just ensamhet. De vill så gärna berätta om sin dådkraft och sitt förment altruistiska hjältemod. Därför läcker de inte sällan sina planer till familjemedlemmar och meningsfränder, varefter säkerhetspolis och andra spanare snart är dem på spåren.

De senare ger dock Mattias Gardell inte mycket för. Enligt ett återkommande mantra missbedömer Säpo de svenska terrorhoten genom att stirra sig blinda på unga män som hämtar näring ur propagandan från IS och al-Qaida, medan man glömmer dem som är formade av en radikalnationalistisk miljö. Han går lite för långt här, men ändå. Kritiken måste tas på allvar.

Särskilt nu när situationen i landet är sådan att Sverigedemokraterna, tack vare en vanskött migrationspolitik, riskerar att bli som en skärmplantering för ännu mörkare krafter. Killarna i Nordiska motståndsrörelsen, till exempel, hotar att utvecklas till mer än bara pojkrumsbaserade hobbynazister.

För den som inte är hemma i skogsskötsel kan jag berätta att skärmplantering används när man driver upp frostkänsliga plantor, exempelvis bok. Man sätter dem då i skydd av något härdigare trädslag, som björk. Först när bokplantorna vuxit sig tillräckligt stora kan björkskärmen röjas bort. Resultatet blir en bokskog, vacker på avstånd, och lönsam. Inuti en torftig monokultur.

Fredrik Sjöberg
Mattias Gardell medverkar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras boken av Fredrik Sjöberg, författare samt kritiker i Svenska Dagbladet