Hon synliggör barnet som bär för mycket
Miriam Toews ”Ensamma strider” hade vunnit på färre språkliga fyrverkerier
Publicerad 2023-04-01
Swiv är nio år gammal och efter att ha hamnat i slagsmål i skolan – igen – stängs hon av och får stanna hemma med mormor. Mormor undervisar sporadiskt sitt barnbarn och ger henne bland annat uppdraget att skriva ett brev till sin pappa, som försvunnit ur bilden utan att Swiv riktigt fått veta varför. I brevet berättar hon om sin tillvaro i dagens Toronto, med mormor och mamma, som är höggravid och hormonell och sliter som frilansande skådespelare.
”Ensamma strider” är Miriam Toews andra bok som översatts till svenska. Förra året kom ”Kvinnor som pratar”, just nu bioaktuell under originaltiteln ”Women talking”. Det finns likheter – båda böckerna handlar om ett kvinnokollektiv som vill göra sig fria från patriarkalt förtryck. Även den kristna sekten går igen i ”Ensamma strider”, men mer som en siluett i mormor Elviras bakgrund.
Men om ”Kvinnor som pratar” är stilla och allvarlig, så rusar ”Ensamma strider” fram. Faktum är att det tog tid för mig att förstå romanens yttre ramar på grund av språket som stormar, forsar, sprutar och är pepprat med återkommande uttryck och utrop. De första tre–fyra kapitlen gör mig sjösjuk – men sen är det som att blicken får fäste på horisonten och berättelsen träder fram.
Då ser man den lilla familjen där det inte råder brist på kärlek men på ork. Där varje generation kvinnor fått föra boktitelns ensamma strider för att bli fria från olika sorters förtryck – och att det har kostat på. Där det inte är mormor som tar hand om barnet, utan en nioåring som sköter sin sjuka mormor; lagar mat, håller koll på medicinerna, hjälper till med duschningen, städar och plockar.
Med allt ansvar hon bär så kommer också oron, för att mamma ska bli galen och ta livet av sig – arvet finns i familjen – eller att mormor ska dö. Swiv lever i en ständig katastrofberedskap, hon vet i varje stund var mormors nitro för hjärtat finns.
Bilden av ett barn som alldeles för tidigt axlar ett alldeles för stort ansvar är den här bokens stora förtjänst. Jag tror inte hon är så ovanlig i verkligheten, barnet som är älskat men som inte alltid har fått den omsorg hon behöver. I förbigående nämns Swivs smutsiga kläder, toviga hår och ”Nike-streck” under ögonen. Det är fint att hon får plats även i litteraturen, utsatt men också kapabel.
Men porträtten av den här flickan och hennes sjuka mormor, som vill krama det sista ur livet, krockar med romanens språkliga fyrverkerier. Det uppstår en dissonans när scener skrivs som ren slapstick, med brak, stök och dratta-på-ändan, när det är en nioårig flicka som ska hantera situationerna. Om det är ett medvetet grepp så funkar det inte.
Det blir bättre när mormor emellanåt lugnar sig, blir den vuxna och låter Swiv vara det barn hon är. I det lägre tempot får både familjen och texten mer stadga och blir begripliga, och som läsare får man äntligen hämta andan. Det är ett lugn man hade önskat mer av, både för barn som Swiv och i den här romanen.